Guidelös på franska vischan

Jura är utöver namnet på en geologisk period även en bergskedja mellan Frankrike och Schweiz, samt namnet på en schweizisk kanton och ett franskt departement. Där finns Arbois, en fransk landsortshåla med romerska rötter omgiven av höga vinkullar. I Arbois avslutade jag, för ett par år sedan, en dagsetapp i bil, som börjat nära Apt och passerat Chateau-Neuf-du-Pape där lunch ätits och ett antal flaskor av detta förträffliga vin inhandlats.

I Arbois började vi söka hotell. Jag hade glömt Michelinguiden så vi gick på synintryck. I centrum fann vi ett hotell som hette Jean Paul Jeunet. Den gastronomiskt bevandrade läsaren minns kanske en fransk stjärnkock med det namnet som gästspelat på restaurangen Cassi på Narvavägen i Stockholm. Men det hade jag glömt trots att jag faktiskt var på Cassi under ett av gästspelen.

Hursomhelst bestämde jag och codrivern oss för att tillbringa natten i detta pittoreska etablissemang. Vid incheckningen fick vi ihärdiga propåer om ett bord i hotellmatsalen. Gärna, tänkte jag, men codrivern ville se sig om efter ett rustikare alternativ. Han fick hållas ett tag innan vi enades om att ändå välja hotellmatsalen.

Den var traditionellt elegant. Inte riktigt kongruent med codriverns hårt exploaterade shorts, men klädseln hos den övriga publiken var inte sådan att vi på något avgörande vis bröt mot dresskoden. En uppassare i svart och vitt presenterade menyn och undrade om vi önskade en aperitif.

Codrivern anhöll om en pastis. Det var det enda han kunde komma på efter ett par veckor i Provence. Att döma av kyparens min var det en opassande beställning. Hans min mjuknade då jag beställde ett glas av den jurassiska specialiteten vin jaune (gult vin). Det liknar mest en torr sherry och är i likhet med sherry ett oxiderat vin som fått utvecklas under ett flor av jästsvamp. Gillar man fino eller manzanilla tycker man om Juras gula vin.

Vi stannar för en avsmakningsmeny och ber vinkyparen välja ett lämpligt rött vin från trakten. Han rekommenderade Trousseau, ett vin med namn av den druva det görs på. Trousseaudruvan är också en Juraspecialitet. Den ger ett ganska ljust vin och påminner till sin karaktär något om pinot noir. Det var en trevlig bekantskap och mötet slutade med att vi nästa morgon passerade odlaren och köpte med några lådor.

Snart kom amuse-bouchen (munroare i direkt översättning) på bordet, små läckra munsbitar som codrivern dock inte kände mycket smak av eftersom han bedövat sina smaklökar med pastis. Vi hade inga jätteförväntningar på fortsättningen. Bara att det skulle hålla hygglig fransk standard.

Men vi blev i stället snabbt imponerade. För varje rätt som serverades ökade vår förväntan på nästa. Den gastronomiska kreativiteten och nivån låg högt. Då källarmästaren dök upp med frågan om allt var till belåtenhet, förnöjde vi honom med idel pris och uppskattning. Med tanke på kvaliteten och eftersom jag glömt min Michelinguide frågade jag om Jean Paul Jeunet möjligen fanns omnämnd i denna matbibel.

– Ja, svarade han och såg lite konfunderat på mig.

– Ni kanske till och med har en stjärna, föreslog jag lite prövande. Han såg på mig. Blicken fylldes av förakt. Överläppen kröktes hånfullt.

– Vi har två, sa han torrt.