Efter pandemin väntar »padelmin«

Precis som många andra har min träning under pandemin helt skötts utomhus. Det har gjort att jag allt oftare springer förbi Älvsjömässan – platsen där det vanligtvis visas upp det senaste inom heminredning och de senaste båtarna.

Men mässhallarna har i princip stått tomma i ett års tid. Det fältsjukhus som initierades i våras har inte kommit till användning och nu ska det bli padelhall av det hela. Precis som Globen och NK:s tak redan har blivit.

När resten av samhället är satt på paus gör padelsporten oroväckande framryckningar. Trenden fanns visserligen där sedan innan, men i det vakuum som uppstått har medelålders motionärer flyttat fram sin sport till en helt ny position i samhället.

Och det är inget problem. Inte just nu i alla fall. Men efter pandemin – när vi sakta men säkert börjar öppna upp samhället, kan gå på restauranger, konserter och idrott som vanligt (tänk er det glada 20-talet all over again!) – är jag rädd för att padelspelarna kommer att vägra flytta på sig.

För vem kommer att ha mod och hjärta att se en padelspelare i ögonen och berätta den obekväma sanningen att Globen egentligen inte är en padelhall? Och när man gör det, kommer padelspelarna att vilja lyssna?

Nej, jag tror att efter pandemin väntar en padelmi, med dagliga presskonferenser om hur padelspelare måste avhysas från de mest oväntade platser i samhället där de under pandemin installerat sig. Allt från offentliga evenemangsarenor till källarlokaler och skyddsrum.

För att citera Anders Tegnell: »Det här är något vi kommer få leva med en lång tid framöver.«