Hade Josephine Baker trivts med sällskapet?

Josephine Baker ligger begravd i Monaco. Nu ska hon snart få en plats i Panthéon i Paris. Fast bara i teorin. Hon ska fortsätta ligga död i Monaco medan hennes minne hedras mera symboliskt i Paris.

Så vill Emmanuel Macron och hans tjänstemän ha det. Det finns givna orsaker. Frankrike plågas av integrationsproblem. Baker var inte bara svart utan dessutom kvinna och en av mellankrigstidens mest uppburna franska dans- och showartister. 

Under det senaste världskriget engagerade hon sig i den franska motståndsrörelsen. Därför ligger hon begravd i fransk militäruniform med medaljer och ordnar.

Den sista november ordnas en ceremoni för Baker vid Panthéon. Där vilar sen tidigare ett sjuttiotal män och en handfull kvinnor. Jag nämner bara Victor Hugo och Marie Curie. 

Victor Hugo, ja. Han ligger i en krypta nära författarkollegan Émile Zola. De finns i avdelningen för »Revolutionens martyrer«. De döda i Panthéon var sällan särskilt blygsamma, ens medan de levde.

Victor Hugo trodde att Paris en dag skulle döpas om till just Hugo. Han beskrev sig själv som en ättling till Jesus Kristus. Under slutet av sitt liv drabbades han av den katolska kyrkans vrede. Vid tiden för sin död hånades han i den katolska pressen. Det talades om »den osedvanligt snabba förruttnelseprocess« som drabbat Hugos kvarlevor.

Hugo var revolutionens och de lägre samhällsklassernas vän och uttolkare. Förändringen skulle komma nerifrån, menade han, och den skulle utgå från samhällets olycksbarn. Han tillskrev tiggarna, hororna och de kriminella en särskild funktion i samhällsbygget.

Hugo avled på sommaren 1885. Han följdes till Panthéon av över en miljon sörjande. I författaren Edmond de Goncourts dagbok av den 2 juni 1885 kan man läsa om begravningen. Alla bordeller i huvudstaden var stängda. De prostituerade hade slagit läger på gräsmattorna runt Champs-Élysées. Vad som därpå följde var en gigantisk (och gratis) kopulationsfest, allt till författarens ära.

Insvept i ålderdom påstod Hugo att han under sitt liv hade lägrat över 2 000 kvinnor. Enligt den brittiske historikern Paul Johnson var Hugo dock en lögnhals och en påfrestande sedlighetsapostel, en man som uppmanade kvinnor till kyskhet och sedlighet.

Jean-Paul Sartre skrev en gång att Hugo var »Guds specielle intervjuare«. Det var väl lite ironiskt och sarkastiskt menat. Eller så inte. I Musée d’Orsay såg jag en gång ett svartvitt fotografi där Hugo sitter försjunken i tankar. Hans händer är knäppta, hans ögon slutna. Fotografiet heter Victor Hugo écoutant Dieu.

Skulle Josephine Baker ha gillat sällskapet i Panthéon? Frågan är omöjlig att besvara men typisk för just vår tid. Baker skulle med säkerhet ha applåderat Hugos engagemang för samhällets olycksbarn. Hon engagerade sig tidigt i de föräldralösa och i de hemlöst fördrivna. Senare var hon aktiv i den amerikanska medborgarrättsrörelsen på 1960-talet.

Josephine Baker förstod sig också på det där med erotik. Samtida manliga dagböcker är fulla av upphetsade kommentarer om hennes berömda så kallade bananklänning på Folies Bergère. Ernest Hemingway skrev i ett sammanhang att Baker var »the most sensational woman anybody ever saw«.

Baker var född i USA men flydde till Paris. I USA hade hon upplevt en påträngande rasism. Frankrike blev för henne en möjligheternas republik.

Fast också möjligheter kommer villkorade. Dagen för panthéoniseringen i november är vald med avsikt. Samma dag år 1937 gifte sig Baker med den vite affärsmannen Jean Lion. Det var giftermålet som gjorde henne till fransk medborgare – och senare till fransk nationalhjälte.