Hakelius: Alla ska vara lika inför covidstaten – även sjuttioplussare
Toppbild: TT
Det är möjligt att det är något slags fusk att tycka sig vara lite för fin för att vara på Twitter, men ändå nyfiket lyssna när ett och annat refereras från mikrobloggens bipolära universum. Men hur det nu är så har jag förstått att partiledare, åtminstone en del av dem, inte är för fina att vara på Twitter.
Annie Lööf hade en liten skärmytsling på Twitter förra helgen. Det läste jag på ett annat slags mikroblogg, nämligen Aftonbladets ledarsida. Anders Lindberg, Aftonbladets svar på Black Ingvars, hade med sin vanliga elegans skrivit något om att det blir »fler skitjobb i Lööfs Sverige«. På det reagerade Annie Lööf själv. Och det är nog, trots allt, nödvändigt att citera:
»Hej Anders,
Du är medveten om att vi har en S-ledd regering i det här landet trots att S gjorde det sämsta valresultatet på 100 år? Och att S gick med på liberala reformer för att behålla makten?
Hade du hellre sett att C valde det andra regeringsalternativet? Nej, just det.«
Det är lite svårt att veta var man ska börja.
Är det konstigaste i det här meddelandet att Annie Lööf skryter med att hon sett till att Socialdemokraterna fick regeringsmakten, trots det sämsta valresultatet på 100 år? Eller är det konstigaste att hon tror att Anders Lindberg ska tycka bättre om en politik han tycker illa om, därför att hans eget parti driver den? Eller är det konstiga att Annie Lööf fortfarande tror, på riktigt, att hon med ett avtal kan göra juridik av politiken? Eller är det konstigaste den där slutklämmen:
»Nej, just det.«
När hörde ni den sist, utanför mellanstadiet?
LÄS OCKSÅ: Hakelius: Därför borde alla Hongkongkineser få ett svenskt pass
Man kan skylla på mediet förstås. Allt är Twitters fel. Men det finns trots allt fortfarande människor bakom tangentborden och man får väl förutsätta att de ändå har någon tanke med det de skriver, även om det sker på Twitter.
Nu vore det löjligt att spela förvånad, för vi har halkat rätt långt in på den här vägen. Det behövs inte ens Twitter längre för att folk ska sluta tänka, de gör det alldeles självmant.
Som, till exempel, när socialminister Lena Hallengren i förra veckan höll presskonferens och talade om att det inte längre ska finnas några särskilda rekommendationer för sjuttioplussare. Alla ska vara lika inför covidstaten. Ingen ålderism här, inte.
Detta besked möttes med hurran från pensionärsorganisationer och den eviga Barbro Westerholm. Stämningen var lite som den måste ha varit när Lyndon B Johnson drev igenom Civil Rights Act 1964 och gjorde segregationen i Sydstaterna olaglig.
Och detta samtidigt som covidsmittan tog ny sats och hostade sina aerosoler över landet.
LÄS OCKSÅ: Hakelius: Som att leva i en Kalla kriget-thriller med angiveri och hemliga fester
Hade någon bett Covid om att i fortsättningen välja sina dödsoffer mer fördomsfritt, i stället för att i nio fall av tio välja sjuttioplussare? Antagligen inte. Men det viktiga är att Sveriges sjuttioplussare inte känner sig diskriminerade. De har visserligen alltid varit fria att göra precis som alla andra, för rekommendationer är trots allt just rekommendationer, men att staten nu talar om för dem att de får använda sitt eget omdöme, togs emot som en stor befrielse.
Det är lite som masscenen i Life of Brian:
»Brian: Look. You’ve got it all wrong. You don’t need to follow me. You don’t need to follow anybody! You’ve got to think for yourselves. You’re all individuals!
Folksamling i kör: »Yes, we’re all individuals!«
Och sedan kom beskedet att Greta Thunberg ska chefredaktöra på DN, så att tidningen kan bli ännu mera DN.
Washington Post konstaterade i veckan att det här året mer och mer framstår som ett manus till en lätt vrickad tv-serie. De bad ett antal meriterade manusförfattare att skissa på ett professionellt slut.
Det var god läsning, men de har alla antagligen fel. 2020 är trots allt 2020. Året då verkligheten överträffade dårdikten.
