Hakelius: Sara Danius utstrålade en självklar normalitet
Är Sara Danius en ikon i Fagersta? Omtalad i Bergsjön? Eller verkar det bara så, genom Twitter- och journalistlinsen?
Jag tror att det inte bara är en optisk villa. Sara Danius fick den rastlösa massblicken att stanna till en kort stund. Den förstod att hon hade något att visa. Och att hon var litteraturvetare, professor och tjenis med Proust och Flaubert – inte influencer, golffru eller programledare – måste betyda något.
Antagligen inte att svenska folket tänker ersätta nätkasinot med »På spaning …” vid lediga stunder. Eller att de slutar påstå att de »läst« en bok, när någon i själva verket läst den för dem i den eviga sagostund för vuxna som »ljudböckerna« skapat.
Men något betyder det.
Var ska man börja, om inte med knytblusen? Den var en ironisk gest, fick vi veta redan då Sara Danius först visade sig i den. Något hon tagit på sig för att utmana sina radikala studenter på Södertörn. Men nu är det en gång så med ironier att de sällan, inte ens när de är färska, lyckas förklara vad de menar för särskilt många. När ironier hängt med ett tag börjar till och med de som först förstod att allt var ett skämt, att glömma bort det.
När ironin åldras blir den helt enkelt bokstavlig. Den blir precis det den är.
Så var det också med Sara Danius knytblus. Ganska snart bar även kvinnor helt utan humor knytblus, av det enkla skälet att de tyckte det var snyggt. Camilla Thulin hann knappt sy upp dem fort nog för att möta efterfrågan.
Här, i återfödelsen av ett konservativt plagg, finns något slags ledtråd.
Ett ord som »normal« kan verka småaktigt att använda i en text om Sara Danius. Så mycket av det som skrivits om henne den senaste veckan har handlat om att hon var av en alldeles egen sort. Men att erkänna att det finns en huvudfåra – eller annorlunda uttryckt att vissa saker väger mer än andra – är inte detsamma som att vara fantasilös och tråkig. Vore det så skulle trätgiriga normkritiker vara de skojigaste människor världen kunde bjuda på.
Det Sara Danius utstrålade var ett slags självklar normalitet.
Den tvivlade inte på att klassikerna var värda att läsa och hålla vid liv. Den hade inte svårt att skilja på rätt och fel i umgänget mellan män och kvinnor. Den hade inget emot att berätta om sjukdomar, när hemlighetsmakeri vore konstlat, men kände ingen längtan att leva ut sjukdomen offentligt. Den kunde på så sätt skilja på mitt och ditt: egna plågor är inte nödvändigtvis andras plikt, än mindre deras tidsfördriv.
Sara Danius kändisskap, för det blev trots allt ett sådant, fick av det skälet en alldeles egen tyngd. Det byggde inte på att hon var apart, bisarr och påträngande. Det byggde på att hon fortfarande verkade minnas vad som är normalt i en värld som för länge sedan glömt bort det.
I brist på bättre ord fanns något gammaldags över Sara Danius. Hon var som ett sändebud från en tid när folk ännu inte hade tappat vettet. En tid som kunde stöta på en norm utan att genast dekonstruera den. Det var det som kom fram med knytblusarna.
»Jag står i ett led av ständiga sekreterare, ett led av ledamöter, ett led av medborgare. Jag tycker om den känslan. Att jag ärver någonting, får förvalta det, utveckla det, förfina det och lämna över någonting … «, sa hon i en intervju i Svenska Dagbladet.
»Att träda in i en församling som akademien är att ställa sig i ett led«, sa hon i sitt första Sommarprogram 2013: »Man efterträder någon, man blir själv en dag efterträdd. Man sätter sig på en stol. Andra har suttit där före en, andra kommer att komma efter. Under tiden gör man så gott man kan. Förvaltar. Vårdar. För vidare.«
Ett tredje tråkigt ord: proportioner. En del av Sara Danius otidsenliga normalitet var att hon inte misstog sig själv, eller sin egen tid, för skapelsens centrum. Det fanns fler riktmärken än självförverkligande.
Det var Sara Danius otidsenlighet som fick vår blick att dröja. Det var den som gjorde att hon blev sedd med längtan. Hon ingav ett hopp om att även vi kanske kan återfinna det vett vi tappat. Någon dag.
