Hakelius: Att klistra etiketter på folk – för att slippa lyssna på dem
Klass och ordning, klass och ordning? Nej, oftast är det bara ett sätt att försöka avföra argument från debatten.
Personer med vissa etiketter kan helt enkelt ignoreras, eller åtminstone misstänkliggöras, om de skulle råka komma med ett argument som inte helt går att bortse från.
Så finns de som brinner för att etikettera sig själva. De kan aldrig föra ett resonemang, oavsett hur välgrundat det är, utan att tala om vilken etikett de bär: »som liberal tycker jag«, »eftersom jag har hjärtat till vänster«, »som Sverigevän«.
»Knostigare och knostigare«, som Alice sa när hon trillat ner i kaninhålet. Varför är man så mån om att ge sig själv en etikett? Det kan ju knappast vara för att utesluta sig själv ur diskussionen.
Holländsk-brittisk-amerikanska författaren Ian Buruma har en dragning åt det där hållet. Han har drygt 40 år av skrivande bakom sig och det mesta är läsvärt. Han har dissekerat Japan, islamism, demokratins förutsättningar, religionens roll och den särskilt grava variant av anglofili som kallas anglomani, för att nämna några ämnen. Om man läst honom under en försvarlig del av de där åren, vet man att han ofta känner ett behov av att definiera sig i förhållande till sin omgivning. Han återkommer ständigt till vem han är eller inte är:
Engelsk? Holländare? Amerikan? Kosmopolit? Liberal? Upplysningsmänniska? Och så vidare.
LÄS OCKSÅ: Hakelius: Vem har tid att bry sig om verkliga problem i dagens politiska ormgrop?
Det är nog, i Burumas fall, till stor del en följd av att ha en multikulturell bakgrund, men man anar också en längtan efter att verkligen höra hemma någonstans, att smälta in. Att etikettera sig själv kan vara ett sätt att markera sin oklanderlighet.
Det verkade ha lyckats när Buruma häromåret utsågs till chefredaktör för New York review of books. Tom Wolfe beskrev en gång tidskriften som »the chief theoretical organ of radical chic«, som kanske på svenska skulle bli »champagnevänsterns teoretiska husorgan«. Det är en institution inom amerikansk vänsterliberalism, med makt att definiera vad som anses passande och riktigt.
Det gick åt helvete.
Svenska Dagbladets Malin Ekman intervjuade Buruma i veckan och han berättade vad som skedde: han publicerade en artikel av en kanadensisk mediekändis som anklagats för övergrepp i #metoo-vågen. Tanken var att bredda och komplicera debatten. Resultatet var i stället att Buruma fick sparken, efter ett år på jobbet.
När kritiken mot Buruma svallade fick ägarna till tidskriften panik. Sociala medier kokade. Universitetsförlagen, som är viktiga annonsörer i tidningen, hotade att dra sig ur. De var rädda för att drabbas av studenters och aktivisters vrede på campus. Att tidskriftens ägare menar att annonsintäkterna inte är så viktiga för New York review of books, är oväsentligt. Det viktiga är att trycket fanns där:
Akademiska universitetsförlag tog på sig rollen att försöka snäva in debatten. De gjorde det under tryck av en opinion bland studenter och lärare, som kräver att slippa behöva ta del av resonemang de inte instämmer i eller ogillar.
LÄS OCKSÅ: Hakelius: Vi la ner totalförsvaret och fick en växande rörelse ”preppers”
Det här är steget efter att klistra etiketter på folk för att slippa lyssna på dem. Det här är att faktiskt se till att de inte får en möjlighet att öppna käften.
På Göteborgs universitet har uppåt hundra professorer, lektorer och doktorander skrivit under ett upprop om att stoppa en inbjudan till Sverigedemokraternas partisekreterare Richard Jomshof. Han har bjudits in att gästföreläsa för journaliststudenter, liksom representanter för alla andra riksdagspartier. En grupp internationella studenter står bakom uppropet. De känner sig »rädda och oroade« av att Jomshof får delta. En av undertecknarna, litteraturprofessorn Åsa Arping, säger till Göteborgs-Posten att hon håller med om att universitetet ska vara en plats »för alla åsikter att prövas«. Men inte i det här fallet.
Det är så här offentligheten skruvas igen. Det är så här fri debatt ersätts med yttrandeförbud. Det är så här universiteten sluter sig och växer in i rollen som ideologiska kommissarier, i stället för att vara arenor för fritt tänkande.
Först etiketter, sedan upprop. Fritt meningsutbyte, men inte i det och det och det fallet. Undantagen växer tills studenter, professorer och lektorer aldrig oroar sig för det som inte blir sagt. De är alldeles för upptagna med att försöka stoppa det som blir sagt.
Ömkligt.
