Hakelius: Bedragaren som ska sitta inne till han är 201 år gammal

Text:

Uppdatering: Den här krönikan skrevs i februari, innan coronapandemin bröt ut i USA och resten av världen. 

Det är den sortens tidsoptimistiska domar, som gör att man älskar det amerikanska rättssystemet.

Om ni glömt Madoff: det är ungefär tio år sedan han åkte dit efter att ha lurat av investerare i runda slängar 18 miljarder dollar. Många var pensionssparare.

En av de drabbade är en bekant. Hon hade varit modell – en karriär som för de flesta är lika kort som elitidrottares – men planerat väl och stoppat undan. Dels till sin egen pension, dels till sitt adoptivbarns universitetsutbildning. Allt försvann. Något kom kanske tillbaka efter årslånga processer, men långt ifrån allt. Pengarna var borta.

Här är det amerikanska i historien: hon bröt inte ihop. Frågade sig inte varför det hände just henne, eller ens varför det kunde hända. Hon gick inte in i väggen. Hon suckade, spottade i händerna och kastade sig ut på den skoningslösa marknaden.

Det var bara att börja om.

Vilhelm Moberg nosade i de här trakterna när han skickade lillebror Robert i Utvandrarsviten att gräva guld i Kalifornien. Robert lyckas, men växlar in guldet i sedlar. Det är »wild cat money«, fuskpengar. »Guldet blev till sand«, som Björn och Benny diktade.

Amerika är möjligheternas land, men även för lurendrejare.

Robert hämtar sig aldrig riktigt, men mest för att Arvid dör i öknen. Skammen att ha låtit sig luras kunde han kanske ha skakat av sig, om inte den svensksturige Karl Oskar hade eldat på den. Robert ville bli amerikan och amerikaner kan på många sätt verka naiva, nästan barnsliga, men de blir sällan förvånade när de blir blåsta.

Det är en del av livet.

LÄS OCKSÅ: Hakelius: Priset för Samoaöarna? 600 miljoner kronor

Jag skriver det här i Key West, den sista bebodda ön på den koralltarm som sträcker sig västerut i mexikanska golfen från Floridas sydspets. Vill man studera hyfsat välmående amerikanska pensionärer finns inget bättre ställe. De märkliga gångarterna tangerar mångfalden i den gamla Monty Python-sketchen. Golfbilarna rullar i konvojer på gatorna och extrakilona hänger som jeepdunkar på bålar och lår.

Det här är inte fattigpensionärernas semesterort. Vill man köpa ett litet, av fukten hårt ansatt trähus i hyfsat läge, börjar priserna strax över en miljon dollar. Vill man hyra ett par rum och kök i en månad får man lägga upp 100 000 kronor. De pensionärer man träffar på här, har det gått bra för.

Än så länge.

Det där sista är inte bara en eftergift till Krösa-Majan i oss. För det är slående hur självklart det är för de här amerikanerna att inte ta sin tur för given. Att de tagit sig hit har krävt en lång yrkeskarriär och decennier av ekonomisk planering. Många av dem har tagit risker genom att starta eget för egna besparingar. Ett stort antal har varit barskrapade mer än en gång.

De vet att det kan hända igen.

Ett börsfall. En sjukdom. En stämning i domstol. En storm med oförsäkrade konsekvenser.

På ytan skulle man kunna tro att vi svenskar har blivit mer amerikanska, även i detta avseende. Den korta parentes i historien när en typisk svensk ansåg att det var statens ansvar att trygga hans eller hennes ålderdom, är förbi. Bland dem som är femtio eller därunder är förväntningarna inte särskilt stora på vad pensionssystemet ska leverera. Det kommer sannolikt inte att bli någon revolution när det som sas vara en inkomstrelaterad pension, för många snarare visar sig vara en ganska låg bottenplatta.

Men det fattas ändå något. Det är som om svenskar i allmänhet trots allt inte tror att det kan gå åt helvete på riktigt. Att någon, på något sätt, ändå kommer att rädda situationen, innan den går alldeles överstyr. Kanske kommer det att dyka ner en lottovinst, eller ett oväntat arv.

Jag besökte ett annat amerikanskt skrytställe för första gången 1985. Grand Canyon är verkligen för stor för att den ska gå att föreställa sig. En fantasi av den magnituden får inte plats i ett normalstort huvud. Men jag minns att det jag särskilt fastnade för var att man faktiskt kunde gå ända fram, även där avgrunden öppnade sig i vad som verkade vara hundratals meter. Hade man isvatten i blodådrorna kunde man sätta sig med benen dinglande över kanten.

Det var som att dra näsan full av ammoniak. En ovan känsla av att livet var på riktigt, med verkliga insatser.

Jag minns vad jag tänkte: det här skulle aldrig vara tillåtet därhemma. I Sverige har vi alltid skyddsräcken.

Eller  …?

Läs alla krönikor av Johan Hakelius här!

Text: