Hakelius dagbok: Om PM Nilsson, sparbanker och moderna narcissister

Måndag 

Ingen undrar längre vad i helvete de har för sig i banken efter tre. Här i Borrby finns Sparbanken fortfarande kvar, i ett gult tegelhus från 1908. Sparbanken Syd är Sveriges enda kvarvarande helt självständiga sparbank, men namnet är fantasilöst. Just i det avseendet är jag avundsjuk på Färs & Frosta Sparbank, men å andra sidan heter Färs & Frosta Sparbanken Skåne sedan 2014. 

Det häpnadsväckande är förstås att vi ännu har ett kontor. De lär till och med ha en del kontanter tillgängliga. 

När jag gick Odengatan fram på Stockholmsbesök nyligen noterade jag att två stora gamla bankkontor nu är optiker. På en promenad från Vasastan till Östermalm räknade jag optiker och tappade räkningen vid femton, eller så.  

Har svenskarna, eller åtminstone stockholmarna, börjat se sämre? Behöver alla terminalglasögon – ett begrepp som alltid får mig att tänka på terminalvård — nu när man måste sköta bankaffärerna själv? 

Glasögon och linser, konsumtionskategori 0613 i nationalstatistiken, är verkligen på rull. Under 2022 etablerade Synsam, en jätte i branschen, 37 nya butiker. De kommande tre åren ska 90 nya butiker tillkomma. Omsättningen i hela branschen är runt 10 miljarder kronor och tillväxten har legat strax under tio procent de senaste åren. 

Borrby har ännu ingen optiker. Det är en tidsfråga. 

Tisdag 

Sju av de senaste åtta dagarna har Dagens Nyheters huvudledare handlat om, omväxlande eller samtidigt, det ohållbara, oförsvarliga, oanständiga och obegripliga i Tidöavtalet och den sittande regeringskonstellationen. 

Inget nytt där, alltså, men det är lite skralt med mothåll.  

När PM Nilsson rattade ledarsidan på Dagens Industri fanns en värdig sparringpartner. Det gjorde Ulf Kristersson slut på. Hur det gick vet vi, och nu är PM snart tillbaka på DI. Men inte på ledarsidan. Hans nygamla arbetsgivare gjorde i förra veckan mycket tydligt att det inte ska bli som förr. ”Den svenska politiken kommer han inte att bevaka”, stod det i DI:s egen artikel. 

Lite som att anställa Zlatan, men bara låta honom spela handboll. 

Märkligt, men kanske inte riktigt lika märkligt som att Ulf Kristersson, för att ersätta PM, sög in Expressens Anna Dahlberg och därmed gjorde sig av med chefen för ledarsidan på den enda andra stora Stockholmstidningen som ger honom hyfsat stöd. 

Expressen kanske håller ställningarna, men det är någon som har tänkt fel här. Vi känner till hela tanken med att ha folk i tältet så att de kissar ut, men drar man in en journalist i tältet kan de inte tömma blåsan alls. 

Onsdag 

Flygbra har väckt min flygskräck. Sedan covid kör de mestadels småplan på sträckan Sturup-Bromma. Den skånska blåsten gör att det är som att åka berg-och-dalbana, något som bara kan roa folk som tror att de är odödliga. Jag tröstar mig med att en flygrädd författare, möjligen Klas Östergren, en gång förklarade att alla bra författare är flygrädda. De har nämligen fantasi. 

Beskäftigt rationella människor, å andra sidan, berättar alltid att man tar en större risk när man åker bil till flygplatsen, än när man väl sätter sig på planet. Men man löper trots allt antagligen större risk att störta än att åka dit för mord, tack vare det svenska rättssystemet. 

Tidningen jag läser, när jag försöker lugna mina nerver någonstans över Göinge, meddelar att Högsta domstolen frikänt två gangstrar som tagits på bar gärning när de hämtade ett gömt vapen i ett källarförråd i Södertälje. Skälet var att polisen hittat vapnet först och av säkerhetsskäl bytt det mot en attrapp. Det riktiga vapnet, som beslagtogs, användes för att mörda en 25-åring i Jordbro, vid ett mordförsök i Kungsängen och en skjutning i Kallhäll. De två åtalade, som kom för att hämta det gömda vapnet, visste förstås inte att det ersatts av en ofarlig attrapp, men för HD är det ändå det centrala. De frias eftersom ”fara för brottets fullbordan uteslutits” när polisen bytt vapnet. 

Problemet med jurister, som en amerikan en gång sa, är att 98 procent av dem ger de andra dåligt rykte. 

Torsdag 

På blixtvisit i Enköping för att tala om det politiska läget för 150 personer av det slag som jag tror idag kallas ”årsrika”. Så vitt jag kunde avgöra somnade ingen, men jag hade läsglasögon på, så vem vet? På väggen i samlingslokalen på seniorboendet Kryddgården noterade jag en skylt: 

”Ärade dansgäster! Stearin och andra medel är absolut förbjudet att påföra under skorna. (För golvets bevarande)” 

Jag skulle inte ha gissat att mogna enköpingsbor var så dansanta, men varför inte? Fred Astaire och hans enligt alla vittnesmål sagolika syster och första danspartner, Adele, kom trots allt från Omaha, Nebraska. 

Fredag 

Vi skulle köpa rabarber – vår egen är inte färdig att skörda än — på Kåsebergaodlingen, men det var stängt för dagen. När vi satt i bilen och begrundade vårt öde — vi kom fram till att det antagligen bestod i att besöka ICA i Borrby — fick vi se en hare i slagsmål med en skata. Skatan dök retsamt mot haren, som hoppade och jagade den, men aldrig riktigt var i närheten. 

Den enda förklaring jag kunde tänka mig, med tanke på säsongen, var att skatan försökte komma åt harungarna. En snabb detektivinsats på Wikipedia bekräftade dels att harungar föds redan i april i södra Sverige, dels att skator är allätare, som vid sidan av larver, daggmask, spindlar och sniglar gärna äter ”små ryggradsdjur upp till en fältsorks storlek”. 

Rabarberna inhandlades i en sinnesstämning som måste ha påmint om Hercule Poirots, när han är redo att sammankalla alla inblandade till biblioteket för att avslöja vad som verkligen hänt. 

Lördag 

I Dagens Nyheters lördagsbilaga ägnar en skribent sex sidor åt att berätta om sin erfarenhet av Tinder under rubriken ”Tinder & jag”. Om det är ännu ett exempel på hur journalister börjat använda sina artiklar som kontaktannonser vet jag inte, för det var en alltför vacker morgon för att läsa något sådant.  

Det är, antar jag, inte särskilt överraskande att narcissismen gått så långt att inte bara all pietetskänsla, utan också all hänsyn till läsarna, kastats överbord. Varför skulle det här intressera någon, förutom de närmast inblandade? 

Å andra sidan misstänker jag att det trots allt blir läst. Alla redaktioner mäter ju allt numera och siffrorna har för länge sedan trumfat bokstäverna. 

Det är något av en gåta: borde inte narcissismen leda till allt fler jagcentrerade artiklar, men samtidigt allt färre, lika jagcentrerade, läsare? Artiklarna handlar ju inte om deras jag. Eller är moderna narcissister så självupptagna att de tror att varje jag – även andras – egentligen är deras eget? 

Söndag 

Vi hade vårmiddag igår, med färskpotatis, färsk sparris, rabarberpaj och ett urval vänner. En av fördelarna med att bo långt utanför tullarna är att nästan ingen är intresserad av att tala politik. Eller om priserna på bostadsrätter. Nästan allt man läser i tidningarna får en antropologisk underton, artiklarna blir ett slags utrikesrapporter från det märkliga riket Stockholm, där den ena stammen är mer häpnadsväckande än den andra. 

Den här valborgsmorgonen, medan jag repeterade vårtalet jag lovat byalaget att hålla vid brasan, var en sådan antropologisk upptäckt att den dominerande mediala stammen inte längre anser att ”vi befinner oss i en brytningstid”. Istället befinner vi oss ”på tröskeln till en ny tidsålder”, enligt en debattartikel av en professor i teologi och den förre ärkebiskopen, den alltid lika tidstypiske K G Hammar.  

”Vi drömmer om ett liv bortom den energikris vi upplever i våra samhällen, på planeten och i våra egna liv”, skriver de tu och knyter ihop säcken: ”Kort sagt: Vi längtar efter ett liv som är större och som rymmer mer än det egna livet”. 

När man själv just författat ett tal till våren har man visst överseende med floskler, klichéuttryck och pekoraler, men någonstans måste man dra gränsen, även på tröskeln till en ny tidsålder.