Hakelius: Debatten om unga som byter kön öppnas – och stängs igen

Ett känsligt ämne, förstås. Men vi har inga stora problem att tala om barnlöshet, dödshjälp, missbruk och våldtäkt, till exempel. Att just könsbytena är tabu beror på att icke-diskussionen ligger i själva definitionerna. Det ska, till exempel, inte heta »könsbyte« utan »könskorrigering«.

Byten kan vara bra eller dåliga, kloka eller okloka, men korrigering betyder att något som blivit fel görs rätt. Åtgärden är, per definition, riktig.

Grunden för den definitionen – mer ett slags polisgreppsdefinition än övertalningsdefinition – är i sin tur axiomet att var och en har rätt att bestämma sitt eget kön. Och, förstås, att alla andra har en skyldighet att respektera det.

Det är detta som skapat en mindre kontrovers inom feminismen. För veteranfeminister som Germaine Greer och kändisfeminister som J K Rowling är könstillhörighet ungefär som ett licensierat yrke, eller kanske till och med som en skråtillhörighet. Vem som helst kan inte kliva in och bli kvinna, för då urholkas hela feminismen.

Det handlar om att behålla inträdeshindren till något som betraktas som en utsatt grupp, annars kommer den politiska kraft som finns i att vara en utsatt grupp att förskingras.

Man kan konstruera argument för allt möjligt i frågor av det här slaget. Det görs också. För i frågor om etnicitet är den påbjudna ståndpunkten den motsatta.

LÄS OCKSÅ: Hakelius: Det andliga hålrum som avkristningen lämnat efter sig är djup

Tidigare i år orsakade romanen American dirt ett jättegräl i USA. Författaren, Jeanine Cummins, »identifierar sig«, som det heter på korrekt rotvälska, som vit. Men boken handlar om en mexikansk kvinna som försöker ta sig till USA. Sammanlagt 140 författare, många med latinamerikanskt påbrå, krävde att Oprah Winfrey skulle kasta ut boken ur sin bokklubb och Cummins bokturné ställdes in.

Jeanine Cummins ägnade sig åt »kulturell appropriering«. Hon hade visserligen en mormor från Puerto Rico, men det räckte inte. Hon var vit. En norsk kvinna som twerkar, eller en belgare som tar på sig fjäderskrud, kan inte rädda sig med att säga att de ägnar sig åt »etnisk korrigering«, eftersom de råkar vara födda med fel färg. Etnicitet, särskilt om den är vit, sätter tydliga gränser. Här är samtidens smorda ense om att inträdeshindren måste upprätthållas.

Vad betyder det här?

Att vår tid bär janusansikte. Den ena sidan predikar tolerans till den grad att minsta fråga är ett övergrepp. Den andra slår ner på vissa avvikare utan barmhärtighet. Det har blivit en tidsanda, som letat sig långt utanför universiteten.

När den norske skidstjärnan Petter Northug åkte fast för en vansinneskörning med kokain i kroppen skrev Expressens sportkommentator Tomas Pettersson en kolumn med rubriken »Varför ska vi tro på en korkad knarkare?« Det var lite väl grovt, till och med för vår tid. Pettersson fick skriva en inlindad ursäkt någon dag senare, men det fanns förstås ett skäl att det första anslaget blev som det blev: det brutala ligger i tiden, om man inte tillhör en skyddad grupp. Paolo Roberto är ett annat aktuellt exempel. Åsa Lindeborgs påhopp på Benny Fredriksson, som hon själv försöker begripa i en nyutkommen bok, ett tredje.

Och på British Museum i London har grundaren Sir Hans Sloanes byst flyttats till en monter där han omges med texter som utförligt beskriver hans moraliska tillkortakommanden som »slavägare« och »imperialistisk exploatör«. Det är lätt att associera till »kulturrevolutionens fiender«, som ställdes ut med förnedrande skyltar kring halsen för att fråntas allt mänskligt värde.

Tomas Pettersson var något på spåren. Snart kommer nog de förnedrande skyltarna, även för oss levande avvikare. I toleransens namn.

LÄS OCKSÅ: Hakelius: En existentiell höst väntar för MP – då går Isabella Lövin