Hakelius: Det andliga hålrum som avkristningen lämnat efter sig är djup

Politik är inte meningslöst. Det kan vara bra att ha ett socialförsäkringssystem, ett rättsväsende och något slags allmän vapenvila i allas krig mot alla. Men de flesta frågor som vi ställer oss, när vi väl har mat för dagen, är existentiella. Det är frågor som nästan aldrig har svar. De finns där så länge vi är självreflekterande, sociala varelser. De kan varken lösas med reformer eller revolutioner.

Det är här radikal vänster går fel, redan från början. Från det hållet talas om vikten av kollektivet, om solidaritet och oegennytta. Samtidigt är hatobjekten för vänstern just de band som knyter oss till varandra, på ont och gott: ekonomin, familjen, historien, traditionerna.

Den radikala vänstern har sin styrka i att den identifierar ett verkligt existentiellt problem: den samtidiga längtan efter gemenskap och frihet. Den har sin svaghet i att den inte vill acceptera att det är ett i grunden olösligt problem. Politiken kan hitta sätt att leva tillsammans som är en rimlig avvägning mellan frihet och gemenskap. Men om man tror att politiken kan lösa problemet, en gång för alla, hamnar man där radikal vänster till slut alltid hamnar, det vill säga i förtryck, totalitarism och våld.

Det går att föra liknande resonemang om andra gravt politiska världsåskådningar, från liberalism till nationalpopulism. De gör ett slags kategorimisstag, som växer ur att vi egentligen bara har två verktyg kvar för att hantera verkligheten: pengar och politik. Har man bara en hammare använder man den, även om man skulle behöva en såg.

Amerikanerna har hamnat precis där.

LÄS OCKSÅ: Hakelius: Problemen kring migrationen försvinner inte

I europeisk press beskrivs amerikansk religiositet alltid med en rysning. Nästan alltid handlar det om vita, evangelistiska, protestantiska kyrkor. Men det finns en mer komplicerad historia.

För drygt 50 år sedan var över hälften av ­amerikanerna medlemmar i någon av de stora protestantiska församlingarna. För fem år sedan, då amerikanen Joseph Bottum publicerade sin bok An anxious age, kunde han konstatera att den andelen sjunkit till mindre än 10 procent. De evangelistiska kyrkorna hade växt och organiserar nu en majoritet bland aktiva protestanter, men inte heller det var en alldeles enkel trend.

Dels finns många troende som räknar sig som evangelister, utan att vara en bigott stereotyp. En stor andel av de svarta kyrkorna i USA räknar sig som evangelistiska. Dels verkade trenden ha brutits. Den snabbast växande gruppen bland ameri­kaner är den som inte anser sig ha någon tro. Det är nu närmare en fjärdedel av amerikanerna.

En av Bottums poänger var att den hastiga nedgången för de stora protestantiska kyrkorna och den alltmer spridda icke-religiositeten, särskilt uttalad bland kusternas eliter, förändrade det amerikanska samhällets grund. Eliterna på kusterna och i universiteten höll egentligen fast vid sina traderade protestantiska värderingar, men behövde finna något annat att hänga upp dem på än religion.

Politiken stod till tjänst.

Tycker ni att politiken blivit alltmer likt ett väckelsemöte, en högmässa, inte så sällan ett kättarbål? Här har ni förklaringen. Föreställningar om synd, bön, avhållsamhet, rättfärdighet och annat, som tidigare främst hörde hemma inom religionen, är nu politik. Det andliga hålrum som avkristningen lämnat efter sig i en amerikansk elit, som i grunden är djupt protestantisk, har fyllts med aktivism, svartlistningar, skambelägganden och offentlig självkritik. Vi har, som vanligt med allt amerikanskt, importerat trenden.

Evangelisterna finns kvar och de politiskt aktiva, men det som verkligen kännetecknar amerikansk politik är den här postprotestantiska niten. En hopplös strävan att lösa existentiella problem på politisk väg.

Det är inte konstigt att frustrationen är vår tids mest typiska känsla.

LÄS OCKSÅ: Hakelius: Situationen i Belarus kan i bästa fall sluta i besvikelse

FOTNOT: Den sista textdelen föll bort från det senaste numret av Fokus. Vi ber om ursäkt för det! Här ovan kan du läsa hela krönikan.