Faran med ambitioner
Toppbild: TT
De här ambitionerna tog sig uttryck på olika sätt. Jag sträckläste tjocka romaner. Jag bet mig fast i hopplösa ämnen i övertygelsen att jag kunde knäcka olösliga gåtor om jag bara spände käkarna lite till. Jag gjorde mig besväret att skriva sådant som jag inte hade skrivit förut.
Jag skulle tro att en hel del av er känner igen er. Några av er har kanske till och med hållit ångan uppe och följaktligen ägnat det senaste året åt att förlora er i covidstatistik.
Ambition kan vara en farlig lekkamrat.
Hursomhelst. I kategorin »skriva sådant jag inte hade skrivit förut« började jag ta mig an längre intervjuer med kända svenskar. Den sortens intervjuer som kräver flera möten och timmar av samtal. Intervjuer som ger skribenten så mycket material att det tar dagar att vaska fram flagorna av guld ur lervällingen.
Det var väl redan där jag tänkte alldeles fel. Bra intervjuer är snarare porträtt. Porträtt handlar lika mycket om konstnären som om motivet. Ta, till exempel, »Frank Sinatra Has a Cold« av Gay Talese, som egentligen berättar om hur Talese aldrig får tala med Sinatra, men ändå är det bästa porträttet av sångaren. Eller ta, på ett aningen mer modest plan, Jan Guillous porträttintervju av Lill-Babs i boken Artister. Om man kommer Guillou eller Barbro Svensson närmast i den texten är kanske oklart, men den är mycket bra.
Man vaskar inte fram guldflagor ur lervälling. Ett bra skrivet porträtt kräver att man blir alkemist: guldet måste skapas.
Hur det än var med den saken fick jag uppdraget att göra ett jätteporträtt av en av Sveriges största söner. Det skulle bli sida efter sida. Det hade redan fotograferats och stajlats, allt som saknades var texten.
Jag satte i gång. Ambitiöst.
Den här jeppen är legendariskt trumpen, så det gällde att ha en plan. Min var att mjuka upp honom. Rent av trötta ut honom. Sitta med honom så ofta och länge jag kunde. Gärna i miljöer där han kände sig hemma.
Sagt och gjort.
Redan vid den första förintervjun inför den stora intervjun kände jag hur förtvivlan började växa. Jag hade haft en annan outtalad övertygelse: om man bara kommer under skalet på folk, visar sig alla vara intressanta. Nu började jag ana att jag hade haft fel. Sakta förstod jag att det inte finns några som helst garantier för det. Det kan till och med vara alldeles tvärtom. Folk kan verka intressanta på ytan, men när man skrapat på den skiner inget igenom, utom klichéer, navelskådande och cirkelresonemang.
Det här var en genuint ointressant person.
Hade jag begripit det där med alkemi, hade det kanske varit en frejdig utmaning, men jag blev bara nedslagen.
Hur det nu var slutade det med att personen i fråga, trogen sin nyckfulla trumpenhet, hoppade av bara timmarna före det sista, stora intervjutillfället. Då hade jag lagt ungefär två veckors arbete på saken och blev förstås förbannad. Men ändå en aning lättad.
Jag berättar detta som en »cautionary tale«, som engelsmännen säger: en varnande berättelse. Varnande för vadå?
Tja: ambitioner. Naivitet. Överdriven idealism. Allt möjligt av det slaget. Men kanske främst för den stora baksmällan.
Man får väl ändå förutsätta att klåparna som har hand om vaccinering till slut lyckas sticka oss alla. Och då ska vi börja träffas igen. Som vi ser fram emot det! Att åter äntligen få gnugga oss, timme efter timme, med andra människor. Så intressant det ska bli!
Eller kanske inte. Hur spännande tycker man själv att man är, när allt kommer omkring?
