Hakelius: När är det dags att testa heroin? Aldrig, säger ni antagligen
I filmen »Little miss sunshine« ges ett alternativ. Den 80-årige farfadern råder sitt tonåriga barnbarn att låta bli knarket:
»När du är ung är det korkat att hålla på med sådana grejer.«
Nu råkar farfadern själv sniffa heroin – han undviker sprutorna – så frågan är naturlig: varför lever han inte som han lär?
»Jag är gammal«, förklarar farfar. »När man är gammal är det korkat att inte hålla på med sådana grejer.«
Det är, i all sin enkelhet, en av de klokare meningsutbytena i modern amerikansk film. Inte därför att alla 80-åringar nödvändigtvis borde bli heroinister, utan därför att den sätter fingret på något som förvånansvärt många verkar ha svårt att begripa: ett hälsosamt liv kan bara vara ett egensyfte för den som saknar fantasi och ett själsliv värt namnet.
Hellre rik och frisk än sjuk och fattig, javisst, men alternativet frisk och andefattig är det som vi verkligen har anledning att akta oss för.
Var ljuset faller spelar roll för vad vi finner. Människor letar alltid efter svaren under sin egen tids gatlampor, snarare än på de platser där svaren mest sannolikt finns. När vetenskapen var i sin linda gavs de flesta problem magiska eller religiösa tolkningar. Det var där det fanns ljus att tillgå. Epidemier, handikapp och fysiska åkommor gavs andliga förklaringar. Bön, fastande och annan botgöring var motmedlen, vid sidan av traderad läkekonst, som ibland var till nytta, ofta till skada.
Med naturvetenskapens framsteg vändes den modellen upp och ner. Nu faller ljuset på det materiella. Kött och blod. Muskler och ben. Hormoner, kemikalier, enzymer, kalorier. Om kroppen tidigare sågs som en halvtaskig manifestation av den andliga sanningen, ses anden numera som en halvtaskig konsekvens av kroppen. Det finns piller mot livsleda, ångest och oro. Visst är det bra att prata om saken också, åtminstone om pratet sker i form av evidensbaserad kognitiv beteendeterapi, men allt det där är egentligen en överbyggnad på det materiella fundamentet.
Våra själar har blivit kemi.
När anden var det som avgjorde hur vi mådde, var det den som vi var skyldiga att hålla efter. Individuellt och kollektivt. Dygdiga liv och dygdiga tankar var varje människas plikt. Gemensamt förväntades goda medborgare att aktivt delta i religiösa traditioner och inte slarva med kyrkbesöken.
När kroppen blivit det centrala, är det den som vi är skyldiga att hålla efter. Individuellt och kollektivt. Att äta rätt, inte röka och att motionera är varje människas plikt. Goda medborgare slarvar inte med gymbesöken, ger inte sina barn socker och stöder hälsohyllande riter.
Modellen har vänts upp och ner, men det mest slående är att modellen ändå är densamma.
Vad är till exempel det nyinförda förbudet mot rökning på uteserveringar, om inte en hälsohyllande rit? Det marknadsfördes som en reform för att skydda icke-rökare, men det finns ingen som kan belägga att förbudet har någon betydelse i det avseendet. Förbudet kan bara bottna i två saker: dels en övertygelse om att enskilda medborgare inte kan anförtros med att vårda sin egen dygd, dels ett behov av att tydliggöra den moderna katekesen och dess huvudsakliga doktrin: du skall vara hälsosam.
Det är inget särskilt svenskt med det här. Storbritannien är antagligen ett av de länder i Europa som drivit det längst. Där finns, sedan några år, en statlig myndighet som heter Public Health England, som ungefär motsvarar vår Folkhälsomyndighet. Den samarbetar med starka lobbyingorganisationer som »Action on sugar«, och driver långtgående program för att tvinga fram hälsa hos britterna. Språket är påfallande likt det alarmistiska och moraliserande språk som tidigare användes av en andlig överhet. Det andliga har blivit materiellt, men allt handlar fortfarande om frestelser, synd och förtappelse.
Nej, det är inget fel att vårda sin kropp. Felet är om det blir ett mål, snarare än ett medel. Vad är poängen med att leva länge? Vad är poängen med hälsan?
Tid är inget, utan innehåll. Hälsa är en bra förutsättning, men inte mer.
Egentligen är poängerna så enkla att de borde vara självklara. Att de inte är det är ett mått på vår tids mest spridda ohälsa: hälsoneurosen. Tobak, fett, socker och stillasittande kan ta död på oss. Men att göra hälsan till alltings mått tar livet ifrån oss.
