Hakelius: Oswald Mosley var en stjärna – och alla visste det
Toppbild: TT
Labour visste det, när de några år senare välkomnade honom. Cynthia Curzon, dotter till Storbritanniens kanske malligaste pär, visste det när hon gifte sig med honom. Cynthias syster och hennes mamma visste det, de inledde båda förhållanden med honom. Diana Mitford, som lämnade sin miljonärsman, bryggararvingen Bryan Guinness, för att bli Mosleys andra fru, visste det. Och framför allt visste Mosley det själv.
Det var det som var hans akilleshäl.
Några år efter avhoppet från de konservativa hoppade Mosley av igen. Den här gången till sitt eget parti »New party«. Partiet hade två huvudsakliga syften: att verka för en brittisk motsvarighet till det som i USA skulle komma att kallas New deal och att bära Mosley till den politiska scenens mitt.
Det andra syftet var det viktigaste. Det var inte heller alldeles vansinnigt. Mosley har sagts vara den ende brittiska politiker som haft goda chanser att bli partiledare för såväl de konservativa som Labour. Men i och med det nya partiet började hans långa och obrutna nedgång.
Ett och ett halvt år efter att New party bildades gick det upp i Mosleys nya skapelse The British union of fascists. Både de brittiska fascisterna och deras svurna motståndare på vänsterkanten gjorde allt de kunde för att beskriva Mosleys fascistparti som en växande hot, alternativt hopp. Men vid sidan av några välregisserade massmöten, en handfull gatuslagsmål och ett par valvinster på kommunalnivå, var partiet ett grundligt misslyckande. Det kom inte i närheten av några parlamentsplatser. Mosleys roll i rikspolitiken, annat än som kuriosa, var över.
Ett viktigt skäl var att Mosley gjort sig löjlig.
LÄS OCKSÅ: Hakelius: Den hoppfulla tonen när Trumps butler coronatestas
När New party bildades ville Mosley ha en partiuniform. Det blev den svarta skjortan. Harold Macmillan, senare konservativ premiärminister, förklarade för Mosley att det var ett allvarligt felsteg: »Du måste vara galen, när britter känner starkt för något, bär de alltid grå flanellbyxor och tweedkavaj.« Han hade alldeles rätt. Från och med den stunden betraktade allt fler engelsmän Mosley som en komisk sprätt. Hans svägerska, Nancy Mitford, förvandlade honom till den fånige Captain Jack i »Wigs on the green«. P G Wodehouse gjorde honom till fascistledaren Roderick Spode, som mätte knän i rasbiologins tjänst och bar svarta kortbyxor, eftersom de svarta skjortorna hade tagit slut.
Det är mer än en lustig historia.
En hel mängd egenskaper och institutioner brukar räknas upp som bålverk mot auktoritära politiska rörelser: kritiskt tänkande, empati, fri press, rättsstat, utbildning, och så vidare. Men en viktig ingrediens glöms nästan alltid bort: en känsla för det absurda.
Oswald Mosleys stora misstag var att hans fåfänga gjorde honom absurd. Hans storslagenhet blev pompös. Hans självsäkerhet komiskt ihålig. Hans demoniska dragningskraft oavsiktligt fjantig. Mosley desarmerades av sin egen löjlighet.
Spekulationerna är i gång om hur världen kommer att förändras av coronan. Redan innan epidemin bröt ut fanns tecknen på att vi lever i en tid som är på väg att förlora sin känsla för det absurda, eller till och med retirerar in i det absurda för att ta sig ur en känsla av maktlöshet. Donald Trump är förstås, som alltid, ett exempel. Kulten av Greta Thunberg ett annat. Och nu verkar ingen se det absurda i att statsministern håller presskonferens om hur långt medborgarna bör färdas i bil. Eller att ett helt garnityr generaldirektörer varje dag klockan 14 i direktsändning påminner svenskarna om att tvätta händerna.
Stefan Löfven är ingen Mosley. Anders Tegnell ingen Trump. Men vårt sinne för det absurda verkar ha gått förlorat. Kanske permanent. Det bådar inte gott.
