Hakelius: Sista kapitlet i en lång och dålig roman om det svenska rättsväsendet
Toppbild: TT
”Om vi hade varit aktiva för 34 år sedan …”, var nyckelmeningen under onsdagens presskonferens med åklagaren Krister Petersson. För den blev, precis som så många hade varnat för, ett stort antiklimax. Egentligen bekräftades bara vad vi redan visste: det är för sent att lösa mordet på Olof Palme, särskilt eftersom mordutredningen från början sköttes så erbarmligt dåligt.
Utöver det: egentligen ingenting.
Inga nya vittnesuppgifter, inga glömda uppgifter som legat orörda i arkiven, inga nya kunskaper om den utpekade mördaren, inget starkt motiv, inga klara besked om det kan ha funnits en konspiration, samma tal om opålitliga och ändrade vittnesmål och inget vapen, trots att det ryktet kom i svang under tisdagen. Mer än så: ett besked om att mordvapnet aldrig kommer att kunna fastställas, även om det hittas. Dels på grund av kulornas skick, dels därför att vapnet, om det ännu existerar, kan ge helt andra spår på kulor i dag.
Det var ett av få någorlunda klara besked. Det andra var, om man lyssnade noga, att den person som sprang från platsen under alla omständigheter inte bar chapeau-claque, fedora eller något annan sorts hatt.
Men kanske keps. Eller mössa. Eller inget alls på huvudet.
Det utredningen gjort, att döma av dess egen redovisning, är att lägga större vikt vid ett antal vittnesmål som stöder idén att Stig Engström var mördaren. De som såg en keps och en liten handväska sägs ha varit förbisedda under tidigare utredningar och anses nu mer trovärdiga än de som inte gjorde det.
Det blir en hel del cirkelbevis. Främst av dem kanske frågan om vapnet.
Vad är det för vapen? Vet ej.
Vad kommer det ifrån? Vet ej.
Varför har Engström det med sig på jobbet? Vet ej.
Vad hände med det sedan? Vet ej.
”Med tanke på vad som sedan hände” måste Engström haft ett vapen med sig.
Det är en aning tunt, om man säger så.
En annan typisk formulering: ”det är vårt klara antagande”.
Det betyder förstås inte att den här teorin om mordet – för mer än så är det inte – är fel. Thomas Petterssons långa utredning i tidningen Filter 2017, senare i en bok, kom till samma slutsats. Det finns mycket där som är träffande och rimligt. Skribenten Pettersson kan förstås spekulera friare än åklagaren Petersson. Men det betyder att vi till slut tvingas acceptera att det inte blir bättre än så här.
Det är kört.
Mordet på Olof Palme kommer aldrig att få en helt övertygande lösning. Om onsdagens presskonferens var ”historisk”, som det påstods i förväg, är det på detta sätt. Som polisiär punkt efter en ofullständig mening. Inte på något annat sätt.
Det blir också, förhoppningsvis, det sista kapitlet i en lång och dålig roman om svenskt rättsväsende. Att den här versionen av Palmeutredningen hade ett närmast omöjligt läge säger sig självt. Det går inte att klandra Krister Petersson för de groteska felgrepp som skedde från första början. Men det man måste undra vad tanken med onsdagens show, i konkurrens med riksdagens partiledardebatt, var.
Att någonstans sätta punkt är klokt. Men att göra det på det här sättet, genom att långt i förväg påskina att Palmemordet nu är ”löst” och att ha så hög svansföring att den naturliga slutsatsen är att det måste ha tillkommit något nytt och betydande – DNA, ett vapen, ett solklart motiv – och sedan komma med …
Egentligen ingenting. En indiciekedja. Uppenbara och stora luckor. En övertygelse, helt enkelt.
Kanske Har Krister Petersson svårt att förmedla det han kommit fram till på ett övertygande sätt. Kanske kommer det att dyka upp detaljer i utredningen som gör onsdagens föreställning begripligare. Men håll inte andan i väntan på det.
”Vi har kommit fram till en lösning vi kan stå för.” Ännu en nyckelmening.
