Hakelius: SR och Mona Sahlin visar vägen – självplågeri ligger i tiden
Toppbild: TT
Det var själva tonen i Dagens Nyheters artikel som gjorde den omöjlig att släppa. Den satt redan i rubriken: »Greta Thunberg läxar upp DN om klimatrapporteringen«.
Känner ni den hisnande perversa blandningen av skam och njutning? Den gick rakt igenom hela texten.
DN har syndat genom att då och då uppmärksamma andra ämnen än klimatet.
DN har varit en stygg tidning genom att inte lära sina läsare vad en koldioxidbudget är.
DN har inte tillräckligt starkt drivit kampanj i klimatfrågan.
Rapporterade DN, kvidande av vällustig ruelse.
På bild kunde man se chefredaktören Peter Wolodarski och kulturchefen Björn Wiman, som två korsbröder i botgörande pose framför en bister Thunberg. Samme Wiman som, bokstavligen, inte skrivit mer än ett halvdussin artiklar det senaste året som handlat om något annat än klimatet.
Det är något i luften. För det är ju så Dagens Nyheter ofta fungerar: som en feberpistol mot samtidens panna. Finns något i DN:s spalter finns det även därute. Vilket leder till Mona Sahlin.
Mona Sahlin har varit hos Skavlan. Mona Sahlin har varit helgläsning i Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter. Mona Sahlin har fått ett TT-reportage. Mona Sahlin har söndagsintervjuats i Sveriges Radio. Mona Sahlin har talat ut i stora artiklar i Aftonbladet och Expressen.
Och sällan har något så plågsamt rullats upp så omsorgsfullt. Varför gör Sahlin det här?
Visst, hon vill sälja sin bok. Men det här sättet? Varför ger hon sig ut i offentligheten och pratar om sig själv och sitt inre liv, samtidigt som hon hävdar sin rätt att få vara i fred? Varför engagerar hon varenda medieredaktion för att förmedla budskapet att varenda medieredaktion jagat henne? Varför berättar hon samma obegripliga historier om skulder, intyg och livvakten, för att leda i bevis att hon inte är obegriplig?
Det är obegripligt. Och det syns på Sahlin att det gör ont. Så varför? Det framstår närmast som en form av autosadism.
Någonstans i samma härad är Sveriges Radio på väg att placera sig.
LÄS OCKSÅ: Hakelius: Varför måste allting vara personliga historier?
Det var förstås bara en tidsfråga innan någon av våra stora, samtidsneurotiska medieredaktioner skulle böra gnaga på sin egen kropp. Sveriges Radio hann först.
Huset därute på Gärdet är rena klanmötet, förstår man av det tolvsidiga uppropet om strukturell rasism, undertecknat av 39 nuvarande eller tidigare medarbetare. De »rasifierade« känner sig »ignorerade, misstänkliggjorda och ifrågasatta« på Sveriges Radio. De sjukskriver sig av stress och utmattning.
Det är lätt att känna sympati. Särskilt om man är en person som inte ligger till vänster om mitten eller svänger sig med uttryck som »rasifierad«. För sådana personer har alltid varit »ignorerade, misstänkliggjorda och ifrågasatta« på Sverige Radio. Sådana personer har ett enkelt syfte för radioledningen och det är att uppträda som alibi, så att det finns ett undantag att peka på, när den kompakta åsiktskonformiteten blir genant.
Jag vet, eftersom jag länge har varit och fortfarande är just ett sådant alibi. Vad ska en fattig pojke göra?
Det är också lätt att känna viss skadeglädje, för det här uppropet är ett slags flagellantprocession. Sveriges Radio piskas av sina egna medarbetare med sina egna formuleringar om »fler röster och starkare berättelser för en större förståelse«. Vi vet vad sådana formuleringar betyder. I själva verket är uppropet förstås ett krav på en ännu mer strömlinjeformad radio. En identitetspolitisk radio som noga noterar hudfärg och sätter stopp för vita cis-mäns idéer.
Ledningen försöker kämpa emot. Men piskan viner och den är flätad av företagets egna, moderiktiga värdegrundsformuleringar. Det är helt enkelt en form av självplågeri. Det ligger i tiden.
