Hakelius: Sölvesborg i all ära – men var är trotsen mot normkritik?
Visst hade det varit roligare om Sölvesborgs kommun – grattis till topplaceringen på Fokus kulturlista, förresten – hade varit en aning mer sofistikerad? Om kommunen, i stället för att säga nej till »menskonst« och ja till »tidlös och klassisk konst« hade ställt krav på konstnärerna? Till exempel att alla konstnärer vars verk kan komma i fråga för inköp måste genomgå en kurs i hembygdskunskap och klassisk estetik. Först då kunde de få »grönt kort« som kommunala konstnärer.
Det hade varit roligt, eftersom det skulle ha varit en exakt pendang till Filminstitutets idé för inte så länge sedan: utan en obligatorisk utbildning i »normkreativitet« skulle filmproducenter inte få några stödpengar.
Just det förslaget suddades till och rökbelades, när någon trots allt undrade om det var så klokt. Så gör alltid Filminstitutet när dess ideologiska agenda uppmärksammas. För Filminstitutet är en riktig makthavare som vet sin styrka: det är inte intresserat av debatt. Det vill, i lugn och ro och utan opposition, utöva sin makt.
Få konstnärer känner sig manade att ta strid med makten i den, progressivt radikala, skepnaden.
Vågorna som blåste upp efter att Sölvesborgs kommun lade fast en ny konstpolicy var av helt annat slag. De hade ett tryggt kluckande över sig. En upprördhet blandad med lättnad. Inget går ju upp mot att få fiendebilder bekräftade. Det är så här sverigedemokrater ska resonera, för att tillfredsställa sina kritiker i lika stor utsträckning som sina anhängare. Det sitter lika bra som att se Mattias Karlsson dra gränja i Dädesjödräkt.
Om själva debatten om Sölvesborgs beslut betraktas som ett konstverk, knöt verket snarare an till Sverigedemokraternas konstnärliga ideal än till kritikernas. Den utmanade inte, den vände inte på några perspektiv och den fick en överväldigande majoritet i det mediala Sverige att falla i varandras armar och bekräfta en enda nationell identitet.
Det konstnärliga trotset mot beslutet skapade sig nästan självt: en docka i folkdräkt med mensfläckar och prideflagga. Legofigurer som leker med tamponger. En gruppsexteckning.
Ändå, eller kanske just därför, var placeringen på Fokus kulturlista motiverad, för episoden satte ljuset på något viktigt. Det gick att se om man bara tog ett steg tillbaka.
Stina Oscarson skrev en av få artiklar som avvek från debattnormen. Hon påpekade i Svenska Dagbladet att kulturinstitutioner landet runt i åratal uttryckligen satt upp politiska kriterier åt andra hållet än Sölvesborgs för sina inköp. Alla med någon insyn i de kreativa branscherna vet att hon har rätt.
Lars Vilks skrev rakt på huvudsaken i Expressen. Det debatten om Sölvesborgs konstbeslut påminner oss om, skrev han, är att samtidskonsten saknar utmanare. Den går i själva verket i armkrok med makten: »Den så kallade radikala samtidskonsten är numera en konventionellt bekräftande del av den institutionella maktens territorier.«
Det är här det intressanta finns i diskussionen om Sölvesborgs kulturpolitik.
Det är klart att en kommunledning definitionsmässigt är en del av makten. Men lika klart är att Makten, i en bredare och mer typisk mening, inte representeras av Sölvesborg. Särskilt inom kultursektorn. Den representeras snarare av Filminstitutet, av Konstfack, de statliga museerna och våra teatrar. Alla dessa ställen ägnar sig numera åt ideologisk likriktning. Kraven på normkritik och intersektionalitet har blivit hårdare och hårdare. Utan att mötas av konstnärligt trots.
Det beror inte bara på att konstnärer inte vill bita den hand som föder dem. Det är också en följd av att vi lever i världshistoriens första exempel på en kultur där avantgardet blivit etablissemang. Eliten är antielitistisk. Subkulturen har blivit mittfåra. Makthavare identifierar sig med bildstormare.
Trotsåldern är helt enkelt även Maktens ideal numera. Och det ger oss paradoxalt nog riktigt lydiga konstnärer. För de kan slå mot Makten, men med Maktens goda minne och oftast på Maktens nota.
Givet, förstås, att de slår en aning snett och inte ifrågasätter rökförbud, klimatkompensation, »normkreativa processer«, genderfluid eller annat av det slaget.
Det måste ju finnas gränser för trotsåldern också. Bara inte de som Sölvesborg valt.
