Ungdomspoeter är lärarnas gullegrisar – förklädda till rebeller
Toppbild: TT
De rätta kretsarna snubblade över sina egna fötter för att hitta de mestaste superlativen att limma på Amanda Gorman efter att Joe Biden svurits in.
Var hon »magnifik«, eller bara »enastående«? »Briljant«, eller »lysande«? »Mäktig« eller »drottninglik«?
Gorman är förstås ingen tonåring längre, med hela 22 års livserfarenhet, men hon var det när hon utsågs till USA:s första ungdomshovpoet – om uttrycket tillåts i en republik – för fyra år sedan. Det var kanske då hon fick sin dubbla yrkestitel: »poet och aktivist«.
Det är sådant som sänder rysningar av vällust genom en viss typ av kulturellt etablissemang och rysningar av olust genom oss andra. Det kunde trots allt vara vår dotter. Tänk er att mötas vid frukostbordet av en tjugonågonting som med allvarlig blick prövar sina floskler på er:
»With every breath from my bronze-pounded chest, we will raise this wounded world into a wondrous one.
We will rise from the golden hills of the west.
We will rise from the wind-swept north-east where our forefathers first realized revolution.
We will rise from the lake-rimmed cities of the midwestern states.
We will rise from the sun-baked south.
We will rebuild, reconcile, and recover.
In every known nook of our nation, in every corner called our country,
our people, diverse and beautiful, will emerge, battered and beautiful.«
Det skulle vara nog för att känna sig vindpinad, sjökantad och solbakad i ett.
Hakelius: Masshysterin är också verklig
Problemet med unga människor och poesi är förstås att de redan utan poesi tar sig själva på alltför stort allvar. Med poesi får pompositeten proportioner som påminner om Ceausescupalats. Vi vuxna borde helt enkelt inte uppmuntra ungdomar som hamnat på poetiskt glid. Vi borde peka dem i riktning mot partydroger, gaming eller något annat åldersadekvat. Men det kommer inte att ske, för det här handlar egentligen inte ungdomspoeternas väl och ve, utan om behoven bland de vuxna som lyfter fram dem.
Det år Amanda Gorman valdes till amerikansk ungdomshovpoet hette hennes fyra medtävlare Hajjar Baban, Lagnajita Mukhopadhyay, Nkosi Nkululeko och Andrew White.
Anar ni ett mönster?
Går man tillbaka och läser intervjuerna med kandidaterna från 2017 inser man snart att samtliga – White är svart – gör sin egen minoritetsstatus till huvudsak i sin poesi. Inget fel med det, men kanske lite fantasilöst av juryn att alla fem finns i samma fåra?
Nej. Snarare ett grundläggande kriterium.
Den nuvarande amerikanska ungdomshovpoeten heter Meera Dasgupta. Hon är 16 år, »passionerad aktivist och räknar sina generationskamrater som sin inspirationskälla för att förändra världen«. Minoritetsstatus, förstås, men också klimat, miljö och feminism.
Ett smakprov ur hennes produktion:
»Finding Nemo is futile
He has already passed
Smothered with the spilled oil
Of a tanker
I feel the guilt of humanity
A burden on our shoulders«
Gorman, precis som Dasgupta, blev inte ungdomshovpoet trots de pretentiösa klichéerna. Hon blev det tack vare dem. Ungdomspoeter lyfts bara fram om en äldre generation kan projicera sina politiska plattheter på dem. De är lärarnas gullegrisar, förklädda till rebeller. Deras dikter är praktfulla röda äpplen till magistern.
De unga poeterna kan säkert slita sig loss från det kulturella etablissemanget och deras kvävande politiska krav. Hoppas bara de gör det innan all talang förvandlats till plakat och all personlighet till identitet.
