Hakelius: Var femte minut föds en svensk som faktiskt vill bli blåst
I PT Barnums original, om det nu verkligen var han som sa det, heter det »There’s a sucker born every minute«. Men det är förstås med amerikanska mått mätt. Här i Sverige kan vi stoltsera med att det åtminstone går fem minuter mellan en nyfödd, lättlurad svensk och nästa.
Å andra sidan är det ungefär fem minuter mellan varje nyfödd svensk. Dra dina egna slutsatser.
Det fanns ett väldigt talande fotografi i Dagens Nyheter i söndags. Det är taget av Anders Hansson i Stora salen på Stadshotellet i Växjö. Bildtexten lyder:
»Psykologen Bo Hejlskov Elvén visar hur man bemöter någon som tar strypgrepp.«
En frivillig har klivit upp på den lilla scenen och lagt fingrarna kring halsen på psykologen. Den fin-gerade förövaren, antagligen en lärare, ser lätt generad ut. Psykologen står med armarna slappt längs sidorna, benen lätt böjda och en blick, vass som en aladåb. På projektionsduken bakom paret kan man, av någon anledning, se en bild av en hög skruvnycklar. Det, och texten: »Vänta – oftast räcker det.«
Så bemöter man någon som tar strypgrepp. Att vända andra kinden till skulle i det här sällskapet antagligen anses som en alltför aggressiv rörelse.
Det fascinerande med diskussionen om »lågaffektivt bemötande« i den svenska skolan är att vi alls behöver ha den. Den här sortens problem uppstår bara i kulturer som både saknar sinne för det absurda och en uppfattning om det normala.
Det är klart att personer i ansvarsställning inte bör handla i affekt. Lika klart är att lärare bör vara återhållsamma med fysiska ingripanden, eftersom sådana naturligtvis kan leda till större problem än de löser. Och visst finns barn med speciella förutsättningar, som också kräver ett speciellt bemötande.
Men allt det där kräver faktiskt inte teori, än mindre ideologi. Det kräver bara sunt förnuft.
Det är just det som verkar vara en bristvara i det här landet. I stället får vi kurser som fortbildar lärare i att stå passiva, vända bort blicken och vänta, om en elev tar strypgrepp på dem.
I somras publicerade brittiska Independent en större artikel med rubriken »How Sweden became one of the most innovative countries on earth«. Den är ett balsam för den svenska folksjälen. Ingenstans på jorden, verkar det som, har människan kommit så nära det gudomliga idealet som här. Åtminstone om de viktigaste skapelserna är nya appar, elsparkcyklar och annat av det slaget.
Men mellan raderna finns nyanserna.
Leandro Saucedo, som arbetar på podradioföretaget Acast, sammanfattar orsaken till den svenska förmågan att vara först på bollen. Det handlar, märkligt nog, delvis om att det kostar för svenskar att sticka ut, förklarar han. Alla ska ha en iphone, men att pryda den med diamanter är för mycket. Har alla rött, bär man rött:
»Det enda sättet att sticka ut är att hoppa på trenderna tidigare än någon annan. Alla är uppdaterade och early adopters.«
Där har vi nyckeln.
Sverige är å ena sidan ett land där ingen egentligen vill avvika. Å andra sidan ett land som skapat en nationell kult av det nya. Följden blir att normalt omdöme sätts ur funktion. Varenda ny idé, hur uppenbart idiotisk den än är, kan mycket väl bli en massrörelse, en vardagsföreteelse eller rent av en påbjuden princip i offentlig förvaltning.
Det är det här som gör svenskar till favoriter för vartenda teknikföretag, från Apple, via Facebook till Google. Vi är de globala företagens lydiga laboratorieråttor. Det är det här som gör att svenskar aldrig ställer till besvär för EU. Och det är detta som gör att vi nu inte för en diskussion om hur lärare ska upprätthålla ordningen i skolan, utan på fullt allvar i stället diskuterar om de verkligen ska upprätthålla ordningen i skolan.
Att många vid det här laget framfört åsikten att lärare faktiskt ska göra det, ändrar inte saken. Poängen är att vi lever i ett land där man måste argumentera mot anarki och den starke elevens rätt i skolan. Inte ens den mest grundläggande självklarhet kan tas för given. Vad som ska debatteras bestäms i stället av den blandning av surrealism, futurism och loja nihilism som är svenskens särskilda kännetecken.
Var femte minut föds en svensk som faktiskt vill bli blåst.
