Hakelius: Vem är det Agnetha Fältskog tackar för musiken om inte Gud?
Toppbild: TT
Joel Halldorf, bland mycket annat kolumnist i den här tidningen, ligger just nu i något slags fejd med inte mindre än två svenska populärmusikaliska legender: Ulf Lundell och Björn Ulvaeus.
Rock och pop. Öppna landskap och Dancing queen.
Det är, ta mig fan, som om själva folksjälen tagit fysisk form och kopplat livgrepp på Halldorf. Man blir avundsjuk, även om fejden är rätt ensidig.
Ulf Lundell skrev redan i sin förra dagbokssamling, nummer två, att Halldorf »stör min själs gitarr«. I den senaste, nummer tre, skriver Lundell: »Bara hans leende får mig att rygga tillbaka … Det är det försåtliga som får mej att må illa. Han står vid dörrar och missionerar, oinbjuden.«
»Jag har väldigt svårt för Joel Halldorf, den kristne«, förtydligar Lundell med en särskild bestämning, om någon skulle ha missat exakt vad som gör Halldorf så olidlig: han tror på den kristne guden.
»Varför i all världen, då?«, kan man kanske sammanfatta Björn Ulvaeus angrepp. »Vetenskapsfientlighet«, »populister«, »flumideologi«, »religion« är kärnan i hans resonemang i Svenska Dagbladet i mitten av maj. Halldorf uttrycker sig »som om han visste hur det ligger till« med Gud, skriver Ulvaeus. Sådant »är väl harmlöst och något präster kan få ägna sig åt utan att vi andra lägger oss i, men när Halldorf gör sig till tolk för sådana som jag, de underförstått krassa och fantasilösa ›rationalisterna‹, blir det obehagligt«.
LÄS OCKSÅ: Hakelius: Oswald Mosley var en stjärna – och alla visste det
Så Halldorfs överträdelse är att han inte är harmlös, och att han faktiskt påstår något om hur människor fungerar.
Visst skrev jag redan att man blir avundsjuk?
Ulvaeus brinnande religionskritik är ett befriande excentriskt drag, med tanke på att han bor i världens mest sekulära land. Utan hans passion för att sparka in dörrhål, som saknat dörr sedan Dagens Nyheter avskaffade djävulen 1909, hade Ulvaeus varit en betydligt tråkigare figur. Nu uppstår en hel mängd intressanta frågor varje gång man läser något av hans antikristna angrepp.
Vem är det egentligen Agnetha Fältskog tackar för musiken, om inte Gud? Är det Björn själv? Benny Andersson? Eller evolutionen? Och vad är det där »något« bortom bergen som gav Hootenanny Singers ett helt år på Svensktoppen? Vem är det som viskar och beder: »Kom till oss, ty denna jorden den är icke riket ditt«? Hör tiggarn från Luossa i syne? Är han felinformerad? Sprider han »fake news«?
LÄS OCKSÅ: Hakelius: Den hoppfulla tonen när Trumps butler coronatestas
Brottning är förresten inte den bästa liknelsen för det som Halldorf haft lyckan att bli indragen i. Det är mera något som skulle passa på Monty Pythons Silly Olympics. Ensamboxning för självgisslare, kanske, eller prickskytte för hallucinerande. För Lundell och Ulvaeus är egentligen inte så mycket oense med Halldorf, som de är irriterade på honom. Antagligen av två skäl. Det ena är att de inte vill begripa vad han skriver. De är fast beslutna att vara i ett helt annat universum, där Skaparen inte ens släpps in som idé.
Också det är ensidigt. En troende svensk i offentligheten kan inte kosta på sig att inte begripa agnostiker och ateister. Motsatsen går utmärkt.
Det andra skälet finns alltid där, när svenskar känner sig manade att angripa religion: en uppdämd utmattning över alltings jävlighet och människors obeskrivliga dumhet.
Men så känner vi lite till mans, troende eller ej. Religionshatarna gör misstaget att tillskriva religionen alltings jävlighet och människors obeskrivliga dumhet. I själva verket är världens tålamodsprövande karaktär ett allmänt existentiellt villkor som vi alla delar, från Jesus till Christopher Hitchens.
Ilskan på religionen är helt enkelt ett försök att skapa mening och göra världen begriplig. Ett sätt att ge ett svar på »varför?«.
Alltså precis det som religionshatarna skyller de troende för att göra. Välkomna till mänskligheten.
