Vi ser nakenheten överallt, men ändå inte
Toppbild: TT
Det är alltid riskabelt att berätta om drömmar, för man berättar antagligen mer om sig själv än man vet. Å andra sidan är nakendrömmen en av de vanligaste, tillsammans med den om lösa tänder, så den rimliga tolkningen är kanske inte värre än att jag är som alla andra.
Hursomhelst, jag skulle ta mig från ett hus till ett annat, där en middag gick av stapeln, men det regnade så häftigt att jag behövde ett par rejäla skor. När jag till slut snört på mig skorna och klev ut i översvämningen upptäckte jag att jag hade glömt ta på mig brallorna.
Ett misstag som, när man tänker efter, görs förvånansvärt sällan i det verkliga livet.
Ungefär samtidigt meddelade hedersgästerna – en av dem tidigare minister – att de tänkte dra vidare till en annan middag. De gillade inte att mina andra middagsgäster stirrade på dem.
Varför de blev utstirrade vet jag inte. Kanske försökte de andra gästerna bara låta bli att stirra på mig. Å andra sidan verkade ingen notera att jag hade bar underkropp. Det kändes, åtminstone när jag hade vaknat, som en oförskämdhet.
Ingen lyckad middag, får man väl säga, men det fick mig att fundera på nakenhet.
Hur kommer det till exempel att bli med nudisterna den här badsäsongen? Läser man kvällspressen är det en stor och frejdig kommunitet, med alldeles egna etikettsregler. Reportagen från nakenbaden brukar dyka upp ungefär samtidigt som den traditionella rapporten om att simkunnigheten bland skolbarn bara blir sämre.
De finns förstås många förutfattade meningar om nudister. Den som jag är särskilt förtjust i är den om att de är som gammaldags vegetarianer: övertygade om att det »naturliga« också är det goda. Låter man bara naturen ha sin gång, tar kroppen hand om det mesta. Jag inbillar mig till exempel att det finns fler vaccineringsskeptiker bland nudister, än bland oss följsamma och kuvade textilare.
Hur kommer detta i så fall att påverka det nakna strandlivet i år? Måste även nudister bära vaccinationspass? I så fall var? Är de fortfarande riktiga nudister, om de bär munskydd? Är förresten den sociala samvaron särskilt viktig för nudister? Det måste den väl vara, för annars vore vi alla nudister, snarare än bara nakna, när vi i ensamhet spankulerar omkring oklädda i våra respektive badrum.
Det blir lätt filosofi, det här: Om en nudist är naken på stranden, men ingen ser, är det då en nudist?
Utanför kvällspressen verkar nudisterna inte fullt lika månghövdade. Det ryktas om nudiststränder som slås igen. Det låter sannolikt, för det har blivit något mystiskt och konstlat över nakenheten.
Vi ser nakenheten överallt, men ändå inte. Så snart en kropp saknar kläder kan man numera utgå ifrån att det ligger en långtgående teoretisk tanke – oftast intersektionell – eller tusentals gymtimmar och ett influencerkonto bakom nakenheten. Det är länge sedan Lena Nymans opumpade äppelrumpa serverades svenskarna utan krusiduller, eller Arne Lemberg ledde tre alldeles oretuscherade manliga Lektyrjournalister på en nakenrusning genom Kvällsöppetstudion i direktsändning.
Jag vet inte riktigt vad som har hänt. Nypuritanism. Förlorad oskuld. Allmän ängslighet. Mest av allt kanske förvandlingen av allt, inklusive vår egen nakenhet, till symboler, markörer, proklamationer och politik.
Ingen streakar längre. Alla skriver kulturartiklar om det komplicerade förhållandet till sin egen nakenhet.
Det är tur att man kan drömma.
