Håll käften, snorunge
»Vi bygger ingenting längre. Inget fungerar längre.« Så sa Michael Moore till Larry King på CNN häromveckan. Fullkomligt oemotsagd. Hans långrandiga, vilsna utbrott kulminerade med orden: »Det går inte att få nån att svara i telefon längre.«
Just det där sista är extra intressant. Michael Moore förtärs uppenbarligen så till den milda grad av sitt slentrianmässiga hat mot tekniska landvinningar och ekonomisk effektivisering att han låter själva tiden klä skott för sina bekantas ovilja att lyssna på hans smörja. Men Larry King lyssnar, om än med ett överseende flin över läpparna. Världen lyssnar. Moore svamlar sig fram på så vältrampade stigar att man knappt höjer på ögonbrynen. Det är den i otid upprepade lögnens eroderande kraft: till slut förutsätter man att det väl måste ligga någonting i den.
Den civilisationshatande ståndpunkten har också vunnit legitimitet genom att ha anhängare ur så till synes vitt skilda läger. Vad har en avdankad marxist, en konsumtionskritisk präst, en kulturkonservativ filmregissör och vilken gammal dussinhippie eller new age-flummare som helst gemensamt? Just det: avståndstagandet från samtiden. Förfasandet över framstegen. Vänster som höger, ateist som religiös – alla får plats vid gnällbordet. Ingen borde bli förvånad över att extremhögerpartiet sverigedemokraterna går till val på att rabbla gamla förljugna socialdemokratiska folkhemsideal.
Så länge vänsterns samhällsvision rent mekaniskt tog sig uttryck i förstatligande, styrning och planering av den industriella produktionen var det hela om inte annat konkret och därmed debatterbart. När någon utan att darra på rösten utbrast att centralt fastslagna behovsprinciper borde få styra utbudet av varor och tjänster hade man liksom något att ta spjärn emot. Och så länge kyrkan höll sig till att bråka om tidens sedliga fördärv var det lätt att vifta bort som ett smått charmigt inslag i den brokiga människofaunan. Men vad ska man svara dem som sitter och gnyr om att »det sker inga möten längre« eller att »samhället har blivit så kallt« eller »alla bara jobbar ihjäl sig för att få köpa ihjäl sig« eller »den som har mest prylar när han dör vinner« eller »i cyberrymden hörs det inte när man gråter« eller »det finns ingen verklighet längre« eller »förr i tiden var allt mer autentiskt«?
Ett ganska välavvägt svar vore förstås »håll käften, snorunge« (som det så autentiskt hette när jag var liten och gnällde för mycket). En lärorik och perspektivvidgande erfarenhet kan vara att gå och ställa sig vid randen av en gammal ättestupa vid någon fornlämning och fundera på om man själv och ens närstående hade ansetts hålla måttet i den varma, härliga, kommunikativa bygemenskap som rådde förr i världen. Eller varför inte besöka en gammal pest- eller kolerakyrkogård. Folk har hatat varandra i alla tider, men vi har fått pli på det värsta som bor i människan och närt det bästa. Vi tar hand om våra barn och våra sjuka. Vi lever tre gånger så långa liv. Vi har tillgång till en rikedom av kunskap – det som avses när teknikhatare avfärdar överflödet av »information« – en rikedom som nittionio procent av befolkningen fram till ganska nyligen inte ens kunde ana konturerna av.
Viktigare än valet om några veckor är nog valet man ställs inför varje dag: antingen kan man med viss eftertanke försöka bemästra och uppskatta de makalösa framsteg som gjorts under de gångna tvåhundra åren, eller så kan man fortsätta att projicera sina egna dåliga samveten och tillkortakommanden på ett helt tidevarv.
