Halldorf: Joggare stör mig inte – men jag saknar flanörerna

Första gången som jag anade att något var fel var under en promenad vid Siljan. Det var under de mest intensiva småbarnsåren, men jag hade lyckats utverka ett par timmars barnvakt och gav mig i väg. Sträckan löpte vackert längs sjöns västra strand, och träden sträckte sina grönskande grenar över gångvägen. Det var bedårande.

Jag mötte ganska många på vägen, men förutom en man med hund var jag den enda som promenerade. Övriga joggade. Träningskläder, pulsklocka och lurar i öronen. Säkert njöt de av tanken på att springa längs en sjö, men jag tvivlar på att de kunde njuta av utsikten.

Jag har nu inget emot motion, inte ens maratonlopp. Jag inser att våra kroppar inte är skapta för det moderna kontorslivet, och att de behöver underhållas. Dessutom är jag bekant med motionens förunderliga förmåga att fördriva stress och ångest, och jag förstår mycket väl att många, i synnerhet mellanchefer, inte skulle överleva utan den.

Nej, egentligen var det inte joggarna som störde mig. Det var det faktum att de tycktes ha ersatt flanörerna.

För även om motion är bra, så är det också välgörande att vandra och låta tankarna göra detsamma. Promenaden ger tid för eftertanke, inre monolog – eller dialog om man är två – och är ett tillfälle att skaffa perspektiv. Goda ting som vi är i förtvivlat behov av i dag.

Men där vid Siljan blev jag varse ett mönster: det moderna Sverige präglas av en sekulariserad form av pietism som bara klarar av att erkänna en god sak i taget.

Allt färre svenskar tror i dag på Gud med stort G, men i Guds ställe har andra gudar framträtt — och störst av dem är hälsan. Forskarna Britta Pelters och Barbro Wijma konstaterar att vår tids hälsovurm uppfyller alla kriterier för att räknas som en religion. Här är hälsobloggarna präster, dieterna ritualer och viktminskning frälsning.

»I strävan efter den perfekta kroppen är två dagars självsvält den nya frälsningen«, skrev Dagens Nyheter fromt för en tid sedan.

Hälsans status som det högsta goda blev tydlig i somras, när rökförbud infördes på uteserveringarna. Argumentet var att rökning är hälsovådligt, vilket ju är sant. Men rökning är också mycket annat: avkopplande, socialt och — menar åtminstone en del — välsmakande. Men dessa värden räknas som noll och intet i jämförelse med hälsa.

Detta är pietistisk etik, om än i hednisk form. De flesta känner nog till att pietismen, liksom dess brittiska kusin puritanismen, kännetecknas av regler och förbud. Orsaken är däremot inte lika känd.

Den pietistiska logiken ser ut så här: Gud är det högsta i tillvaron, och vid sidan av Gud bleknar inte bara tingen, utan de blir till och med Guds konkurrenter. Den som går på fotboll slösar bort sin tid och missar ett tillfälle till gudstjänst. Den som läser romaner läser inte Bibeln. I stället för att bejaka att livet rymmer goda saker av olika slag, förbjuder pietismen allt som konkurrerar med det högsta goda. Allt som inte är andligt blir synd.

Det bästa blir det godas fiende, vilket leder till ensidighet, instängdhet och en ganska gråtrist tillvaro.   

Så är det också hos oss: Allt som inte är hälsosamt är synd, och borde egentligen förbjudas. Ja, en del säger till och med att de »syndar« när de tar en bit efterrätt.

Därför försvinner flanörerna; för vad är poängen med att promenera när man kan motionera, och kanske sänka kolesterolen? Och att tända en cigarett för gemenskap eller avkoppling blir närmast en kättersk handling i en hälso-pietistisk kultur.