Håller sig Camilla Läckberg med spökskrivare?

Måndag 

”Alla stora skred jag känner till de senaste 100 åren har utlösts av en mänsklig faktor”, säger statsgeologen Christian Örling, men DN har redan slagit fast att raset i Stenungsund är naturens hämnd. Kanske det. Men eftersom jag är man går mina tankar naturligtvis till romarriket. 

Hur kändes det, några sekel in i vår tideräkning, när konsten att bruka betong och bygga akvedukter med några decimeters lutning per kilometer, föll i glömska? 

Som nu, ungefär, kan jag tänka mig. 

Idén att folk vet vad de gör känns alltmer verklighetsfrämmande. Om hundra år, eller så, är vi kanske tillbaka i en värld där tidigare generationers kunskaper och teknik förvandlats till ett slags rituell magi. Något i stil med de bussar man kan se i Indien, som har bromsljus målade på karossen, i hopp om att själva formen ska skänka samma skydd som riktiga bromsljus. Någon verkar i alla fall ha glömt något i Stenungsund. 

Tisdag 

Det är svårt att veta hur man ska tolka en bilmekaniker som har svårt att hålla tillbaka entusiasmen när han berättar om vad som borde göras på din bil. Ibland påminns jag om en hushållerska i en grannfamilj under min uppväxt, vars humör sprudlade så snart en verklig katastrof stod för dörren. Men inget alarmerande den här gången heller, förutom ett hjullager på upphällningen. 

Friluftsvarumärket Haglöfs har tydligen blivit poppis bland gängkriminella och det numera japanskägda företagets presskontakt passar på att meddela att Haglöfs ”tar avstånd från alla former av kriminalitet och vidtagit åtgärder”. Vilka åtgärder, undrar man? Har de bildat en varumärkespolis? Spärrat jackfickorna för pistoler? 

De har slutat ta emot kontanter i vissa av sina affärer, visar det sig. Det kanske är bra, men det vore nog effektivare att sänka priserna. Det faktum att en Gore-Texjacka från Haglöfs kan kosta 8 000 kronor är antagligen huvudskälet att den har hög status bland gängkriminella. Sätt ett pristak på en tusing och problemet är löst. 

Onsdag 

En listig publikknipare från våra kollegor på Kvartal, så här lagom till Bokmässan: håller sig Camilla Läckberg med spökskrivare? Det är vår kommande härskare AI som påstår att hon gör det och det är väl därför riskabelt att tvivla. Såväl Läckberg som Pascal Engman, den påstådda spökisen, dementerar förstås, men oavsett hur det förhåller sig undrar jag om de inte därigenom försuttit en chans att ligga i det som oaptitliga människor kallar ”framkant”. 

Idén om den ensamma konstnären som värker fram alla sina alster av egen kraft är dels en ganska ny uppfinning, dels väldigt mycket 1900-, eller kanske snarare 1800-tal. Rembrandt hade, innan han gick i konkurs, åtminstone ett fyrtiotal ”lärlingar” som såg till att möta efterfrågan. Michelangelo hade hjälp av sin vän Francesco Granacci och fyra assistenter från Florens när han, som det heter, ”ensam” målade taket i Sixtinska kapellet. Churchill – aldrig särskilt bunden av konventionerna i den tid han råkade befinna sig i – skulle haft svårt att skriva sin historia över andra världskriget utan Eddie Marsh. Hans historia över de engelsktalande folken skulle ha förblivit ett lättsinnigt löfte i utbyte mot ett förskott, utan spökskrivare som AL Rowse, Asa Briggs och JH Plumb. Men Churchill fick Nobelpriset. 

Tänk om Läckberg i stället hade kommit ut som förläggare för ett helt förlagssystem i den gamla bemärkelsen, det vill säga ett nätverk av hemindustrier där skribenter sitter både här och där och förädlar de råvaror som Läckberg ger dem. Det skulle inte bara gjort henne till ett namn på allas läppar, utan dessutom fått henne att framstå som ovanligt framsynt. Alla vill ju jobba hemifrån och det vore en insats för kämpande skribenter, i en tid när de flesta författare antagligen i tysthet låter AI stå för skrivandet. 

Dimman så tjock på kvällen att jag väntade mig att få se Gustaf II Adolf och Streiff storma ut ur ärtsoppan. 

Torsdag 

Råkorna har fått en oroväckande smak för att skränande cirkla i våra omgivningar. Då och då går vi ut och ringer med vår handklocka, men kråkfåglar är smarta och anpassningsbara och jag tror att de börjat betrakta ljudet som ofarlig hissmusik. Det finns imponerande attiraljer att köpa på nätet, från tryckluftskanoner till laserpistoler, men att förvandla trädgården till ett futuristiskt slagfält skulle förta syftet. 

Problemet med djupgående samhällsproblem är att de blir tjatiga. Skolforskaren Gabriel Heller Sahlgren skriver i Svenskan i dag att det inte alls finns någon läskris, åtminstone vad gäller läsförståelse, bland elever med svensk bakgrund. Däremot är läsförståelsen usel bland elever med utländsk bakgrund. Det är ytterligare ett exempel på hur effekterna av invandringen kommer att påverka snart sagt alla samhällsfrågor – från stora som kriminalitet och pensioner till mindre, som simkunnighet och tandstatus – under överskådlig framtid. Sverige har numera grovt sett två olika populationer som gör genomsnitt meningslösa, eller direkt missvisande. Men den som påpekar det varje gång det är relevant blir i bästa fall stämplad som monoman, i värsta fall som suspekt. Att det är sant gör ingen skillnad. 

Fredag 

Magdalena Andersson skyndade sig igår eftermiddag att kräva att militären ska kunna användas för att avlasta polisen i kampen mot gängkriminaliteten. Det gjorde hon, visade det sig, för att föregripa Ulf Kristerssons tal till nationen samma kväll, där han föreslog just det. 

Det krävs mer än några avrättningar för att politiska partier ska sätta maktfäktningen i andra hand. 

I dag blev det möte med ÖB och ny presskonferens och förutsägelser om rikspolischefens snara sparkande. Jag undrar om någon verkligen tror att alla dessa utspel har någon betydelse för problemet i sig. Allt de syftar till är att övertyga oss om att de folkvalda tar saken på allvar. Men hur skulle de kunna låta bli att göra det? Utspelen handlar mer om att hitta en balanspunkt mellan panik och beslutsamhet som väljarna kan känna igen sig i, än att faktiskt uträtta något. Skälet är enkelt: alla vet egentligen att Riksdag och Regering inte kan göra ett dugg åt det som sker just nu. De kan lägga grunden för att saker fungerar bättre om några år. De hade kunnat förebygga det som nu sker. Men de kan inte sätta stopp för det pågående gatukriget. Det är lite som de där mötena som alltid pågår på varje kontor, möten som ingen egentligen behöver, men som måste hållas ändå. 

Hur länge dröjer det innan Sverige blir som Gotham och någon rik knös bestämmer sig för att dra på sig en maskeradkostym och börja rensa upp i träsket? Frågan är vem som kan bli Sveriges Bruce Wayne. Stefan Persson verkar vara i god form, men kanske en aning ålderstigen för just detta uppdrag. Daniel Ek är ganska spinkig. Mina pengar lägger jag på Niklas Zennström, som har något gåtfullt i sitt leende. 

Lördag 

September har varit en höstmånad av det där slaget som inflyttade Österlenbor älskar att skryta med: sol och sommarvarmt. Fikonen sätter en andra skörd, som aldrig kommer att hinna mogna. Men tomaterna blev inte mycket mer än enorma bladverk. 

Att döma av envetna säljmejl från ett amerikanskt nätverksföretag är jag flitigt citerad i akademiska artiklar om allt möjligt från tidigkristen arkitektur i Nordafrika till mottagandet av Valerie Solanas SCUM-manifest. Någon ska till och med ha åberopat något jag skrivit eller sagt i en uppsats skriven på institutionen för jordbruk på det islamiska Azaduniversitetet i Teheran. Det är förstås smickrande och kan inte låta bli att väcka min nyfikenhet, som – det utlovas i mejlen – kan stillas för den simpla summan $4.54 per månad. Det är, ska ni veta, halva priset, men jag misstänker att det vore oförsiktigt att skåda given häst i munnen. 

Ska vi ha utegångsförbud? Det är den senaste frågan i den allmänna kampen om att vara tuffast mot maffiasoldaterna. Jag antar att det betyder att vi skulle tvingas sitta inne mellan vissa klockslag, antagligen nattetid. Det kunde i och för sig vara trevligt, särskilt om det kombinerades med en riksomfattande nedstängning av alla digitala nätverk under samma timmar. Kanske skulle folk börja tala med varandra, återgå till att lägga pussel och spela fia och rent av läsa en och annan bok. Men jag tvivlar på att det skulle göra någon större skillnad för yrkeskriminella, förutom att de skulle slippa uträtta sitt värv på obekväm arbetstid. 

Söndag 

Kvitteromaten – ytterligare en av dessa övernaturliga appar – föreslår allt från kattuggla till sommargylling, men jag misstänker att några undulater eller kanariefåglar slagit sig fria och huttrar någonstans i den stora björken utanför vår balkong på Östermalm. Det vore inte så konstigt: parakiter är sedan länge del av faunan i Londons parker, men jag oroar mig för våra exotiska vänners välfärd i vinter. 

Att följa Centerpartiet, en gång Sveriges mest skamlöst pragmatiska parti, under deras stämma ger också en känsla av undergång. Ombudens största och möjligen enda jubel, åtminstone om man litar till Sveriges Radio, kom när den för de flesta svenskar okände partiledaren Muharrem Demirok intygade att partiet må vara oense om mycket, men inte om att det aldrig ska bli ”ett femte Tidöparti”. Den envetna strategin att ta sig ur en återvändsgränd genom att köra rakt in i väggen applåderas av Dagens Nyheter, men det blir alltmer fascinerande att följa resonemanget. Jag har läst gårdagens huvudledare i DN fyra gånger, men ser fortfarande samma sak: dels säger DN att det inte behöver vara så svårt för Centern att vara tydlig i regeringsfrågan, dels att dess väljare varken vill ha Magdalena Andersson som statsminister eller vänsterns skattepolitik. Därefter drar DN slutsatsen att just den vägen, som nu är Centerns, är sättet att vinna tillbaka väljare. 

Kan jag ha missat något?

***

Läs även: Russel Brand, Per Gahrton och Riksrevisionen

Läs även: Arbetstiderna håller mig borta från gängkriminaliteten