Hälsofascismen tvingar oss till värre saker än att banta
Rök inte cigaretter, drick inte vin ur smutsiga glas och bit inte på naglarna.
Toppbild: Unsplash
Hälsofascism är kanske ett väl hårt ord. Men läkaren David Eberhard skrev om denna närapå farsot, vill jag nästan kalla den, redan 2012 i Aftonbladet. Nu har Eberhard tillsammans med Erik Hörstadius ”En fullständigt normal hälsopodd” under denna publikations paraply. Jag har bara lyssnat på ett avsnitt, ety poddarna spöar ju ner på en på det att regnskydd blir av nöden.
Länge var det bantning med jag vet inte hur många råd om olika dieter. Numera verkar de flesta stora medier tjock- eller tjackartat publicera propaganda om minst lika många träningstips. Svenska Dagbladet reserverar sidor om rätt eller lagom sorts träning nästan varje dag, trots ledarredaktionens Mattias Svenssons frihetliga appeller för ett liv där njutning, om än i för stora doser riskabel, ska tillåtas om det så gäller rökning, alkohol eller marijuana – den antagligen minst farliga drogen för vuxna. Möjligen i konkurrens med psykedeliska preparat, som det nu finns mycket forskning på.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Madame Andersson, det vill säga upplysningens Dagens Nyheter, är förvånande nog mer återhållsam. Där är det mest sporten som skriver om elitidrottarnas träning. Som inte sällan går för långt och blir direkt skadlig. Dopning, om så det gäller människor eller djur, är nog ändå inget att rekommendera. Slikt är det väl bara Torbjörn Tännsjö som förordar, eller han gjorde det i alla fall på 00-talet.
Vidare uppmanas vi att äta ”klimatsmart”, vilket gärna likställs med att bli sund och hälsosam. Det har jag inte mycket emot, jag menar mer grönt, mindre kött och mindre matsvinn. Fast mer av djurskyddsskäl än av klimatpanik. Jag undviker odlad, ibland genmodifierad lax och antibiotikastinna, instängda grisar och fängslade höns. Det känns bättre att äta naturbetande, utegående nötkreatur än sojaprodukter som utarmar regnskog i Sydamerika. Även om den kommenderade kombon att äta såväl klimatsmart, nyttigt som djurvänligt tycks knepigt. Och tänk om man blir tjock eller sjuk vid fel val av fett och proteiner!
Ekologisk odling låter fint men räcker inte: stora marker, mindre produktion. GMO-grödor, som det gyllene riset, och gensaxen CRISPR kan mätta miljoner människor. Men här står en strid sedan länge, och det är rena djungeln att nätsöka om genmodifierade växter, en veritabel grödogröt. Inom EU tillåts vad jag förstår bara kommersiell produktion av modifierad majs. Icke desto mindre, om man nu ska ”lyssna på forskningen” eller för den delen EU behövs verkligen ”grödor som tål torka, högre temperaturer och andra extremväder, och kräver mindre konstgödsel och bekämpningsmedel.” (SvD 27/12–23).
Hälsohets eller rentav -tvång finns det flera författare som har skrivit om. Åsa Ericsdotters thriller till roman Epidemin kom ut 2016, jag minns den som bra och läskig. Likaså med Lena Andersson satir Duck city (2006), om ett slags USA där befolkningens extremfetma och diabetes hindrar dem från att gå ut i krig. Fetman ska bekämpas. Presidenten skapar så en armé som går hem till folk för vägning, mätning och hälsokontroll. Som svensk kommer man att tänka på Boyes Kallocain.
Den tyska författaren Juli Zeh har med boken Corpus Delicti, på svenska 2010, skildrat en framtida hälsodiktatur där det finns både statliga hälsodirektiv och en desinfektionsförordning: rök inte cigaretter, drick inte vin ur smutsiga glas och bit inte på naglarna. Redan i dag tycker Zeh att hälsa ligger långt över bildning som myndighetsideal. Hon har också kritiserat ett tidigare lagförslag där läkare skulle anmäla patienter som själva bar skuld till sina sjukomar. Hon har till och med liknat det tyska hälsotänket vid nazismens människosortering.
Men här i Berlin finns i alla fall rökbarer, ofta befolkade av rundhylta män. De lär näppeligen rösta på föryngringspartiet i kommande omval till Bundestag. Det vill säga Partei für Gesundheitsforschung, som på sina affischer propagerar för ett ”obegränsat långt liv för alla” och frågar om vi vill leva i 80, 100 eller månne 500 år. Hälsohets ligger inte långt från hälsolöften.
***
