Hamas terrorkrig visar hur barbarisk världen har blivit
Under Jom Kippur-kriget för femtio år sedan var målen militära, inte barnfamiljer eller 85-åriga damer.
Toppbild: AP
Det första som slår mig när jag ser filmen Golda som gick upp på biograferna förra veckan är att det som pågår nu i Israel är så mycket grisigare. Regissören Guy Nattivs filmberättelse handlar om vad som utspelade sig på högsta politiska och militära nivå i Israel under Jom Kippur-kriget 1973, då landet överraskades av en koordinerad militär attack från grannländerna Syrien och Egypten. Att Israel lät sig överraskas, med stora förluster, blev ett nationellt trauma. Golda Meir, huvudpersonen i Nattivs film, var den 75-åriga kvinnliga premiärminister som ledde försvaret. Efter nitton mardrömslika dygn segrade Israel.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Nästan på dagen femtio år efter Jom Kippur-krigets inledning genomförde den islamistiska organisationen Hamas som styr i Gaza den gigantiska terrorattack som i skrivande stund ännu inte är över. Medan kriget 1973 handlade om militära mål har Hamas varit inriktad på att avrätta civila israeler och ta dem som gisslan.
Massakern på ungdomar på en musikfestival i öknen liknar Breiviks massmord på ett norskt sommarläger, fast i större skala. Omfattningen av terrordådet som helhet liknar vad USA upplevde den 11 september 2001, fast Israel är väsentligt värre drabbat om man ser till befolkningsmängd och antal offer. Mördandet och gisslantagandet av familjer, inlusive småbarn och gamla, liksom Hamas triumfatoriska parader med skymfade kroppar som visas upp till allmänt jubel på Gazas gator och det faktum att man stolt filmar och publicerar på sociala medier… Allt detta liknar IS framfart i Syrien. Det är bestialiskt och ondskefullt. En avgrund av barbari.
Jom Kippur-kriget framstår som gammaldags och närmast städat i jämförelse. Då kämpade militära styrkor mot varandra om territorium och de civila offren var jämförelsevis få.
Filmen Golda fick låga betyg av flera svenska recensenter. Det beror inte på Helen Mirren som spelar huvudrollen, hon är briljant. Men berättelsen bygger till stor del på scener med bistra överbefälhavare i dystra sammanträdesrum, upptagna av att ta strategiska beslut. För en internationell publik utan historisk förförståelse kan det vara svårt att bli engagerad i förloppet.
Och de historiska kunskaperna om Israel är ofta skrala hos gemene man. I DN:s faktaruta häromdagen om Israels krig saknades symptomatiskt det ödesdigra Jom Kippurkriget helt. Få vanliga människor orkar intressera sig för fakta kring Israels grundande – vilka krig som utspelat sig när och på vems initiativ. Det är alldeles för mycket att hålla reda på och dessutom är historien långtifrån svartvit. Enklare då med den propaganda som propalestinska aktivister trummar ut om att Israel ägnar sig åt folkmord. En skamlös lögn visserligen, men också ett effektivt budskap som sätter sig. När Vänsterpartiet i Angered kallar till demonstration i Göteborg får de frågan på Facebook om de ska protestera mot Hamas terror och svarar: ”Försvarar du den rasistiska terrorstatens folkmord och folkfördrivning?” De känner inget behov av att göra någon markering mot Hamas bestialiska brott.
Det röktes klart fler cigaretter 1973 – filmen igenom har Golda Meir en cigg i mungipan – och kalla kriget spred en iskyla över världen. Femtio år senare röker vi visserligen mindre och kalla kriget är över, men världen tycks bli allt mindre civiliserad. Och terrorkrig av det slag vi ser just nu i Israel och Gaza är tyvärr inget som klaras av på nitton dagar.
***
