Han är lyckligast på nätet
I den svenska offentligheten förekommer ordet »sublim« i dag sällan (utom felaktigt, som synonym till »subtil«) trots ett skriande behov i den samtida kulturkritiken. Ta som exempel den gångna sommarens diskussioner om hur man bäst kan förklara »balearisk dansmusik«. Ett baleariskt DJ-set frammanar känslan av medelhav, stränder, av en soluppgång efter att ha dansat hela natten. Men balearic är inte entydigt en genre. Det är snarare bricolage, en ekvation som DJ:n bygger upp genom att kombinera olika sorters musik – inklusive ljudbilder som i andra sammanhang uppfattas som låga eller töntiga: åttiotalssoftrock, synth-panflöjt, oljefat. Det här sättet att använda populär estetik för ett högre syfte, uttalat för att frammana samma slags reaktioner som stora naturupplevelser gör, det känns igen från de romantiska poeterna, tex Wordsworth och Coleridges samplingar av folkligt språk i Lyrical Ballads.
Att höstens största Internetstjärna Paul »Bear« Vasquez, känd som Double Rainbow Guy, påminner om jätten Hagrid ur Harry Potter-böckerna är extra lustigt i ljuset av att just romantikernas gotiska visioner så småningom blev vår tids populära fantastik. Den skäggige, hårige, lättrörde Vasquez var en cagefighter – ett slags showbrottare – innan han flyttade ut till sin stuga för att leva i harmoni med naturen, idka nudism och röka marijuana (lagligt i Kalifornien om man har licens). Men han hävdar med bestämdhet att han inte var hög då han, okänd och osedd, spelade in sitt mästerverk, YouTube-filmen Yosemitebear Mountain Double Rainbow 1-8-10.
Double Rainbow inleds med ett »whoa«, ett uttryck associerat till ett helt kaliforniskt flumuniversum av surfbrädor och counter culture. Utanför sitt hus vid nationalparken Yosemite lyfter Vasquez sin videokamera mot himlen och filmar en regnbåge så klar att även den svagare sekundära bågen framträder alldeles tydligt. Hans inre monolog flödar på det där obehindrade sättet som vi pratar med oss själva när vi har varit ensamma länge. »It’s a double rainbow all across the sky! All the way!« På tre och en halv minut gör Vasquez en resa från häpnad till lycka tills han, helt överväldigad, brister i gråt. Regnbågen är för mäktig, för vacker, för intensiv, för stor. »What does it mean?« frågar han sig, men står svarslös. »What does it mean?«
Double Rainbow exploderade i popularitet när den amerikanska komikern Jimmy Kimmel beskrev den som det roligaste klippet i världen. När jag skriver detta har filmen setts av närmare 15 miljoner människor och dessutom har över tio miljoner lyssnat på bara en av de många filmer där Vasquez regnbågsmonolog satts till musik. Visst är det något komiskt med Vasquez reaktion, i hans gränslösa affekt, i att tittaren tvingas fråga sig om han tagit droger eller möjligen tar på sig själv medan han filmar (absolut inte, säger han i intervjuer). Men jag tror inte att vi rekommenderar Double Rainbow för våra vänner för att den är »rolig«. Jag tror vi uppfylls av igenkänning och längtan. Vi känner igen reflexen att dokumentera och dela, att befästa våra egna reaktioner med ett filmklipp och en statusuppdatering. Vi längtar efter att, precis som Vasquez, få möta det sublima.
På Burning Man-festivalen i Nevadaöknen läser jag Fokus och tänker på att just lockelsen hos det enorma, växelverkan mellan det kulturellt konstruerade och den hisnande naturen, saknas i den annars ypperliga artikeln om evenemanget. En dubbel regnbåge formas över månlandskapet och tältstaden. Vi spelar Double Rainbow Song. Dansar. Whoa.