Han blev aldrig Hollywoodadel

Han var bästa vän med Carrie Fischer, hans faster var Joan Didion och själv var Griffin Dunne länge och mestadels en odåga. Men lika sant är att Griffin Dunnes pappa hette Dominick Dunne och var en storslagen skribent i dåvarande Vanity Fair. 

Den som började följa hans artiklar från rättegångarna mot O. J. Simpson, Claus von Bülow och senare mordåtalade Kennedykusinen Michael Skakel, blev snart hans trogna läsare. Även jag, utan att vara det minsta intresserad av kriminalitet eller rättegångar, för de texter Dominick Dunne levererade till Vanity Fairs läsare var uppslukande. 

Hur lyckades han? Familjen Dunne hade förlorat Dominique Dunne, dotter till Dominick och Ellen, även kallad Lenny, på värsta tänkbara sätt. Dominique var tillsammans med en våldsam man som till slut mördade henne.  

Dominick Dunne började som journalist med att Vanity Fair i mars 1984 publicerade artikeln "Justice: A Father's Account of the Trial of his Daughter's Killer". Det var den nytillträdda chefredaktören Tina Brown som tog in den och det kan hon aldrig ha ångrat. Dominique Dunne blev kvar i Vanity Fair. 

Vid det laget var Dunnes karriär som tv- och filmkille i Hollywood över. Hans drogande och drickande, och det faktum att han för sin fru — och kanske för sig själv — dolt att han var gay, var ett passerat stadium. Lenny hade skiljt sig från honom 1965 efter elva års äktenskap. Dominick Dunne var tvungen att uppfinna sig själv igen och han hade rätt stor hjälp av ett annat personlighetsdrag, sin kändisfixering. 

I boken ”The way we lived then, recollections of a well-known name dropper” som kom 1999, fanns det som Dunne sparade. Allt från inbjudningar, utklippta artiklar och foton som han, som en sorts privat paparazzi, tagit. Och bilderna på prinsessan Margret, Lord Snowdon, Jane Fonda, Frank Sinatra, Paul Newman, Elizabeth Taylor och alla de andra, gärna tillsammans med Dominick själv, förvarades i läderinbundna böcker.  

Det hörde till saken att bilderna ofta var tagna i hans och Lennys hem, där de som han från barndomen sett som ouppnåeliga, var inbjudna. Dunne kunde få saker att hända i film- och tv-branschen och hans intresse för det vackra folket var outtömligt. De kom på hans vilda fester och blev den källa kontakter som han vårdade och öste ur, vilket de avbildade troligen insåg ganska sent. Att det var så talar det öppna drogandet och de många gånger ofördelaktigt tagna bilderna för. Det är svårt att tänka sig klippböcker som hans med dagens Hollywoodadel. 

I den här miljön växte Griffin upp. I hans memoarer ”The Friday Afternoon Club”, 2024, tar naturligtvis den döda systern stor plats, men också den mentalt sköre brodern och mamman som tar allt ansvar och håller ihop familjen. Ja, och att han så sent förstod att hans pappa var gay. 

Det skulle vara lockande att beskriva familjen som en del av Hollywoodadeln, men det skulle vara missvisande. Dominick Dunne skulle ha velat vara nobilitet av den sorten, men blev aldrig det. Han blev en journalistcelebritet i stället. 

Så hur klarade sig Griffin i den familj som hans pappa så omsorgsfullt skapat och ändå inte kunde låta bli att krascha?  

När Beatles blev inne visste Dominick Dunne att Cole Porters tid var ute. Beatles kom till USA på sin första turné där 1964, och Dominick ordnade så att de tre barnen fick vara med på en välgörenhetstillställning i Benedict Canyon, där bandet skakade hand med uppradade rika barn. På bilden log John Lennon mot elvaåringen och blicken Griffin fick genom Ray-Banglasögonen glömde han aldrig. Han stod där i rutig blazer med pochette medan hans fyraåriga syster artigt neg för George. Vad hände, tog Griffin sina första egna steg som idoldyrkare? 

2017 gjorde Griffin Dunne dokumentären "Joan Didion: The Center Will Not Hold" om sin faster, också hon en utmärkt skribent som blivit av med sin familj under hårdast tänkbara förhållanden.  

Det finns alltid ännu en story att utvinna ur tragiska familjer, fler ju mindre centrum håller ihop.

***

Läs även: Vad gör jag här?

Läs även: Orealistiskt att förvänta sig rakryggad journalistik i Sverige