Hanna Riisager: Narcissus och jag

Allt har blivit sig så likt här i livet. Nätterna rullar in i fuktigt gröna skyar. Dagarna knastrar vidare i svart och grått och dagstidningsvitt. Det går båtar ut till skärgården, tåg till Berlin.Det går att komma ut från NK med Le Petit Cadeau i styv och mintgrön papperspåse och plötsligt tappa riktningen. Det var inte hit jag skulle. Jag mindes att jag sökte efter livets mening och fann ett orange kuvert. Jag försökte att inte bli bitter tills jag förstod att det var ute. Då blev jag bitter på det. Och av någon underlig anledning har jag utvecklat en jobbig fäbless för handböcker i levnadskonst.

På pocketshoppen står jag länge och håller i en Alain de Botton innan jag slutligen bestämmer mig för titeln, »Men jag då?«, hur man överlever bland tillvarons narcissister, författad av psykoterapeuten Sandy Hotchkiss. Narcissisterna, de finns ju överallt nuförtiden, så risken att fastna i någon av dessa självuppblåsta känsloinvaliders klibbiga nät känns verkligen överhängande. Perfekt. En bok om hur man undviker fara. Jag tycker att jag faktiskt kan höra Börje Ahlstedts hesa fadershjärta utropa: »Akta dig för narcissisterna, Ronja!«

Om det är någon slags smygande upp­givenhet eller vad det är som sedan drabbar mig när jag börjar läsa, eller om jag har ätit något konstigt, eller om jag bara är trött. Jag börjar misstänka att jag själv ­lider av en svår narcissistisk personlighetsstörning, jag börjar tänka att allt är förbi.

När Ronja skulle akta sig för Glupa­fallet, gick hon så nära den dånande forsen hon kunde och hoppade från sten till sten. För mig skulle det alltså räcka med att närma mig en blank vattenyta, såsom mytens fagre Narcissus gjorde en gång, varpå han förälskade sig i sin egen spegelbild och förvandlades till en lökväxt. Hotchkiss är inte alls sen med att ställa sin samhällsdiagnos och ingen av oss behöver bli ett dugg överraskad.

Granne med henne i butikshyllan ståtar Vecko Revyns chefredaktör med sina bästa knep om hur du når toppen utan utbildning och erfarenhet, granne med denna en skrift om hur du blir din egen personliga coach, därintill något om armbågsvässning. På hyllan under ytterligare något om självförtroende – så låtsas du att du har ett. Det är något fel på dig om du inte är nöjd med sig själv. Narcissus regerar.

Hotchkiss höjer pekfingret och påpekar förnumstigt att orealistiska förväntningar i stil med »Jag kan bli/få vad jag vill« och »Bara jag anstränger mig förtjänar jag det bästa«, av vissa forskare tros ligga bakom den tiodubbling av antalet fall av depression som har konstaterats i USA under de senaste decennierna.

När hubbabubblan av självaktning spricker blir skammen för tung att bära. Du har att välja mellan att likt Narcissus kasta dig på svärdet, eller att underkasta dig en ännu mer patologisk narcissists herravälde. Syran stiger i min hals. Jag slår igen boken och försöker tänka på Birk.

Den kvällen lyckas jag och min bristande självtillit trots allt svälja uppgiven­heten en stund, slita oss från spegeln och ta bussen ner till Berzelii park, Chinateatern, ­Antony & the Johnsons. Antony kan ­konsten att lida vackert och blåser ut varenda anda i hela konsertlokalen med sin spröda tordönsstämma. Ute i natten igen är vi mer kära i varandra än någonsin. Jag säger till min självtillit: »Vad du är fin när du får mig att gråta så där över allt som jag tror att jag inte klarar av.« Självtilliten ­svarar att det är för att den älskar mig. Vi har en varm känsla i ansiktshuden. Vi känner oss lite revolutionära.

Vi går förbi NK för att se om julskylten har kommit upp. Den är sig lik. Vi enas om en enkel jul, inga stora prestationer, inga blinkande stjärnor, något nordiskt av­skalat bara, lite glögg och några narcisser i en vit kruka.