Hökarna gör det igen
I en färsk intervju i Financial Times säger sig John Bolton, tidigare amerikansk FN-ambassadör, vara övertygad om att USA kommer att anfalla Irans kärnenergianläggningar före presidentvalet hösten 2008. Man hoppas att det han säger är uttryck för en höks önsketänkande snarare än en insiders insikt. Liberala politiker, som jag träffar på en resa i USA, tycks dock vara allvarligt oroade för att administrationen skulle kunna ge sig in i ett nytt väpnat äventyr med avsikten att i valet hävda att bara en hårdför administration kan hantera konflikten.
Litet märkvärdigt är att tyngdpunkten i anklagelserna mot Iran nu tycks ha lagts mer på att Iran blandar sig i kriget i Irak än på att programmet för anrikning av uran siktar till ett atomvapen. Kanske känner man att argumentet att Iran om fem år eller mer skulle kunna ha kärnvapen kan framstå som tunt. Atomvapenhotet är inte akut. Varför inte förhandla? När det gäller Irakkriget så är det nuet som gäller. Soldater dör av vägbomber som påstås vara konstruerade eller tillverkade i Iran. Shiamiliser sägs vara utrustade av eller utbildade i Iran.
För regeringen och den politiska eliten är kärnvapenperspektivet dock säkert dominerande. Det är påfallande att alla kandidater i presidentvalet – liksom en del europeiska regeringar – säger att ett iranskt kärnvapen är »oacceptabelt«. Riktigt är att en iransk atombomb skulle påverka den militära balansen i Mellersta Östern. Inga arabstater – allra minst Gulfstaterna – önskar se en iransk bomb och de israeliska atombomberna skulle bli mindre värda som avskräckning om en insats skulle leda till vedergällning.
Säkert driver hökarna argumentet att det är bättre att stämma i bäcken och nu stoppa Iran än att vänta. Ett liknande argument fördes beträffande Saddam Hussein 2003 och därefter: om han inte var direkt farlig, så var han i alla fall ond och det vara säkrast att inte vänta ... Vad man än tycker om Iran, så kan mycket hända där under de närmaste åren. Det finns gott om tid för förhandlingar.
Inte sällan får man intrycket att en del av de stater som är engagerade är måttligt intresserade av förhandlingar och av vidare insatser av IAEA för att uppnå större klarhet om det iranska programmet. Man anser sig inte behöva göra några tillägg eller preciseringar till de erbjudanden som gjorts eller ens mötas förrän Iran stoppat programmet. Man var också på en del håll inte bara ointresserade utan ilskna när min efterträdare som chef på IAEA, Mohamed ElBaradei, nyligen kom överens med Iran om ett schema för att klara ut en rad frågetecken i Irans atomprogram. Detta, sades det, var ett politiskt inhopp som bara gav Iran en ursäkt att dröja med att efterkomma kravet på att suspendera programmet för anrikning. Det är svårt att undgå slutsatsen att man – liksom före Irakkriget – egentligen inte ville se mer resultat av inspektioner. Om några frågetecken rätades ut skulle det ju bara leda till att argumenten för ytterligare sanktioner eller ingripanden kunde försvagas.
Det är naturligtvis också så att även om alla de omständigheter och fakta som kommit i dagen och som lett till misstankar mot Iran skulle klaras ut, så kvarstår den faktiska möjligheten att anrikningsprogrammet om några år ändå skulle kunna tjäna både syftet att ge reaktorbränsle och material för vapen.
Med tanke härpå och på att urananrikning i Iran väsentligt skulle höja den politiska temperaturen i Mellersta Östern är det viktigt att direkta förhandlingar kommer till stånd med Iran. Det bör vara möjligt att ge Iran multilaterala garantier att få bränsle till sina kärnkraftverk. USA borde också i en uppgörelse kunna erbjuda Iran diplomatiska förbindelser och garantier mot anfall, på samma sätt som man gör visavi Nordkorea. Det är en linje som i presidentvalskampanjen förs fram av demokraten Obama. Republikanen Giuliani viftar mer med den militära piskan. Man noterar dock att alla presidentkandidater – ännu – talar positivt om förhandlingar. Kanske man vågar tyda det som att de känner att väljarna vill det.
Frågan är om Bushadministrationen bryr sig om det.
***
För övrigt anser jag att befolkningsfrågan fortfarande är helt central. Vi är nu ungefär 6,5 miljarder människor och det beräknas att vi kan vara 9 miljarder år 2050. Alla miljö- och resursfrågor blir svårare ju fler vi är. Vi borde åtminstone sluta att i olika länder sörja över minskande befolkningar och avstå från program för att uppmuntra mer barnafödande. Ekonomerna får hitta på några nya modeller än befolkningsökning för att expandera våra ekonomier. There is no right to be conceived.
