Kärnkraft, ja tack!

Världens stater kommer snart ställas inför en lika stor som svår utmaning: att nå samförstånd om hur vi ska hejda eller åtminstone dämpa de globala klimatförändringarna. Det går knappast att ducka längre.

Efter decennier av forskning och diskussion är den vetenskapliga världen tämligen enig om att växthuseffekten pågår för fullt. Vi har redan fått högre temperaturer i jordatmosfären och kan räkna med höjda havsnivåer, torka i en del områden, regn och stormar i andra, kanske ändrade riktningar på havsströmmar.

Under ett par hundra år har vi hållit på att elda upp kol, olja och gas som det tagit jorden miljoner år att skapa. Vid förbränningen har vi frigjort koldioxid som väsentligt bidrar till att hind­ra värme att stråla bort. Vi börjar nu känna en varm baksmälla. Medierna visar hur glaciärer smälter, hur isens tjocklek minskar i Arktis och isområden stora som Blekinge bryts loss i Antarktis. Nästan alla inser att något måste göras åt Al Gores »obehagliga sanning«. Men vad?

Det sägs att det är lättare att nå enighet när man har en gemensam fiende. Låt oss hoppas det, men Napoleon lär ha sagt att han hellre förde krig mot en allians än ledde en. Redan kan vi se att alla inte vill dra åt samma håll eller dra lika mycket. Förresten, vilket håll och vad är lika mycket?

EU:s ansträngningar att få med alla länder på en uppföljning av Kyotoprotokollet, med bland annat nationella begränsningar på utsläpp av växthusgaser, är lovvärda men det blir inte lätt att enas. De fossila bränslena står för cirka åttiofem procent av jordens energikonsumtion och särskilt ekonomierna i Asien ökar snabbt sin konsumtion och därmed sina utsläpp av koldioxid.

Att enas om att söka bättre utnyttja de koldioxidproducerande bränslena är inte så svårt. Ger man dem litet tid så tar biltillverkarna fram motorer som klämmer fler kilometer ur en liter bensin. Det är svårare att hindra folk att skaffa bil eller flyga.

I-länderna måste förstås medge att det är deras galopperande konsumtion av fossila bränslen som lett till dagens hot och det är lätt för dem att visa vilken katastrof som kan väntas om u-länderna följer deras mönster. U-länderna kan med rätta säga att det är de rika länderna som lett oss mot katastrofen och nu måste dra ner. Kanske de föreslår att alla individer på jorden i demokratisk anda ska tilldelas lika rätt till utsläpp?

I USA har Bush-regeringen hittills förblivit negativ till Kyotoprotokoll och begränsningar och i stället sagt sig vilja främja ny teknik: energisnåla lampor, luftkonditionerare, datorer... Men också större användning av etanol och ny kärnkraft. Ingen är emot ny teknik men snabba genombrott är inte vanliga. Bilbatterier som räcker till en hel dags körning, ledningar som ger mindre strömförluster, motorer som går på vätgas och metoder att fånga upp koldioxid i kolkraftverk och lagra den i håligheter under jorden, skulle alla kunna spela stor roll.

Fusionsenergin ligger långt bort men det är ingen tvekan om att det våras för kärnkraften. Den ger i dag världen lika mycket el som vattenkraften och den kan ge oerhört mycket mer. Ett kilo kol ger en energimängd motsvarande 3 kWh medan ett kilo uran ger 50 000 kWh. Kärnkraften – som inte avger någon koldioxid – kan ingalunda ensam ge svaret på energifrågan men man ska ha klart för sig att den genomgått en väsentlig utveckling under de senaste tjugofem åren: Livslängden hos reaktorer har ökat från över 25–30 år till över 50–60 år. Driftstillgängligheten (pålitligheten) från över 70 till över 90 procent. Samtidigt har olje- och gaspriser gått upp.

Vi ska vara glada att man i Finland redan är i gång med att bygga ett stort nytt kärnkraftverk och ett slutförvar för avfall. Vi har i Sverige tagit bort den lag som förbjöd oss att tänka på nya byggnationer. Det är dags att tänka igen! Hellre Forsmark 4 än tusentals vindkraftverk i Öregrundsgrepen! Hellre Ringhals 4 än 4 000 km2 biomassaplantering. Om Greenpeace och Naturskyddsföreningen menar allvar med att skydda biologin bör de snarast överge teologin.