Iran och kärnvapen
Ett tag såg det ut som om Iran var uppriktigt intresserat av erbjudandet att få bygga och äga en anläggning för anrikning av uran i Ryssland. Under ett sådant arrangemang skulle Ryssland kunna garantera att anrikningsgraden inte plötsligt höjdes från de cirka 4 procent som behövs för kärnkraftsbränsle, till de runt 90 procent som behövs för kärnvapen.
Så kom några häpnadsväckande aggressiva uttalanden av Irans nye president, sigill bröts på förseglade anläggningar och »forskning« relaterad till anrikning av uran återupptogs. Etern surrar nu av spekulationer om FN:s säkerhetsråd, om ekonomiska sanktioner och militära insatser, om ett slut på internationella atomenergiorganet IAEA:s inspektioner, om chockeffekter på ett redan högt oljepris.
Hur mycket av detta är förhandlingsspel? Med Nordkorea, som redan antas ha kärnvapen, förhandlas det utan sanktionshot och utanför säkerhetsrådet.
Som jag ser det är det ganska bortkastad möda att försöka utröna vilka motiv Iran har för att vilja anrika uran. De kan knappast vara ekonomiska. Sverige, som har tio kärnkraftsaggregat, finner det mer ekonomiskt att importera än att själv anrika uran. Men det är inte politiskt orimligt för ett isolerat Iran att söka självförsörjning med bränsle.
För dem som vill se avspänning och en fredlig utveckling i Mellersta Östern är det rimligt att försöka förmå Iran att avstå från en egen anrikning, som skulle ge möjlighet att ganska snabbt utveckla kärnvapen.
Såvitt jag kan se har man ägnat sig för mycket åt att vifta med piskan och för litet åt att hålla fram morötterna. Med jämna mellanrum har Iran fått höra att »alla åtgärder är tänkbara«, i klarspråk att det kan bli ett militärt anfall. Nu driver man saken vidare till FN:s säkerhetsråd och säger att rådet måste sända ett klart »budskap« att Iran bör avstå från att anrika uran. Som om det budskapet inte redan var ganska klart …
Finns det någon likhet med Irakfallet? Där begärde man säkerhetsrådets samtycke till ingripande med hänvisning till påstådda – men obevisade – massförstörelsevapen och brott mot FN-resolutioner. Skall man nu söka rådets stöd för påtryckning mot Iran med hänvisning till avsikter som Iran påstås ha? Om enhällighet i rådet inte skulle uppnås, finns det då åter någon villig allians eller stat som är beredd att strunta i rådet och att släppa lös kryssningsmissiler över de kärnenergirelaterade anläggningar som man känner till? Övriga skulle förstås bli kvar och kunna byggas vidare.
Trots alla spekulationer om militära åtgärder är det efter Irak-aktionen svårt att tro att regeringarna i USA eller Europa skulle vara mogna att ge sig in i ett nytt väpnat äventyr.
Om vidare viftande med piskan mot Iran ter sig problematiskt, om det kanske bara skulle leda till en större iransk uppslutning kring en regering som annars förefaller förlora stöd, varför inte pröva morötterna? I samtal där USA deltar erbjuds Nordkorea ganska många morötter för att frivilligt nedmontera sin kärnvapensektor: utfästelser om att inte bli angripet, hävande av isoleringen och öppnande av diplomatiska förbindelser med både USA och Japan, plus, naturligtvis, vissa ekonomiska fördelar.
När USA förmått sig att både tala direkt med och erbjuda favörer till en av de stater som man utpekade som »ondskans axelmakter«, varför inte göra det till ytterligare en? Kanske kunde USA sitta ner tillsammans med EU:s tre stormakter samt Ryssland och Kina och gemensamt föra direkta samtal med Iran. Man kan förmå landet att frivilligt avstå från anrikning av uran och därmed bidra till gemensamma ansträngningar för att i Mellersta Östern på sikt skapa en zon fri från massförstörelsevapen. Kanske kunde Israel dra ett strå till den stacken genom att frivilligt avstå från all vidare tillverkning av plutonium.
Iran, liksom Israel och alla stater i Mellersta Östern behöver känna säkerhet. I stället för att hota Iran med missiler kunde man i en uppgörelse utlova att man inte kommer att angripa Iran och inte heller arbeta för att störta den iranska regimen, men hoppas att Iran skall förändras inifrån. Man kunde ställa diplomatiska förbindelser i utsikt, men också kräva att Iran avstår från att stödja terror i andra länder. Mer behöver lägga på bordet för att förmå Iran att avstå från en anrikning av uran, som i sig inte är förbjuden, och som bedrivs av såväl kärnvapenmakterna som länder som Brasilien, Sydafrika och Japan.
