Radioaktiv räddning
En engelsk journalist på vänsterkanten sa mig nyligen att ännu för några år sen skulle det ha krävts en pistol mot hans panna för att få honom säga ja till kärnkraft. Nu förvånade det honom, sa han, att inte fler kände att pistolen var där. Jag tror att han liksom många andra som känt instinktiv motvilja mot kärnkraft och mot ett avfall som förblir radioaktivt i tiotusentals år nu drabbats av insikten att det är avfallet från de fossila bränslena – främst koldioxiden – som i dag håller på att ändra jordens klimat. Motvilligt drevs han till slutsatsen att satsningar på kärnkraft nu måste få ingå som en viktig del i kampen för att hejda temperaturstegringen.
Med varierande fart och styrka rör sig folkopinionen i industriländerna i samma riktning. Den förfäras över redan accelererande klimatförändringar och vill se rejäla åtgärder. Politikerna som ogärna vill stöta sig med en fortfarande betydande kärnkraftskeptisk opinion talar då med få undantag lite högre om ökad användning av »förnybar« energi.
Hörde vi inte detta redan i folkomröstningen 1980? Vad ska väck? – Barsebäck! Vad ska in? – sol och vind! Den »förnybara« energin skulle ersätta den koldioxidfria kärnkraften. Och hur blev det? Jo, Barsebäck kom väck, men bortfallet kompenserades genom att man kunnat ta mer el ur de återstående 10 aggregaten, genom import av en del el (bland annat från danska kolkraftverk) och genom små tillskott från vindkraft och andra källor.
Efter decenniers tal om subsidierande av vind, solceller, biomassa, och mycket annat borde den politiska klassen ta lite mod till sig och konstatera att allt detta varit och är väl menat men räcker inte långt. Är det inte konstigt att riksdagen i frågan om kärnkraft ligger efter opinionen medan den när det gäller invandrare och könsfrågor kan ligga före! När får vi höra ett påpekande att energin från ett kilo ved motsvarar ungefär en kilowattimme och energin från ett kilo olja ungefär tre kilowattimmar medan energin från ett kilo uran motsvarar ungefär 50 000 kilowattimmar?
I industriländerna är det i dag inte i första hand de politiska krafterna som skapar töväder och vår för kärnkraften.
Budskapet att världen kan och drastiskt måste öka användningen av kärnkraften har länge kommit från naturvetare och forskare som inte sneglar efter att behålla någon grupp väljare. Även FN:s vetenskapliga klimatpanel (IPCC) pekar på en ökad användning kärnkraft som ett av medlen för att minska beroendet av fossila bränslen.
Vad som därutöver hänt är att energisektorns folk konstaterat att med de priser som nu råder på fossila bränslen så är kärnkraftverk med måttliga byggtider, högre effektivitet och större livslängd konkurrenskraftiga. De beräknas – som i England – kunna finansieras av den privata sektorn. Vi kan också vara ganska säkra på att redan inom något år i USA se de första beställningarna på nya kärnkraftverk sedan Harrisburgolyckan 1979. Finnarna kan vara stolta över att vara de första som bygger ett kärnkraftverk av tredje generationen – men de får också betala en del extra för att satsa på en modell som är ny.
I många länder som siktar på snabb ekonomisk utveckling – med giganterna Kina och Indien i spetsen – ökar utsläppen av koldioxid med ökad användning kol, olja och gas. Det är oroande och vi har skäl att vara positiva till att de också accelererar användningen av kärnkraft.
Räcker uranet? Svaret är att nu kända tillgångar räcker till kraftig expansion av den nu använda kärnkraftsteknologin. Med utnyttjande av snabba reaktorer skulle urantillgångarna också räcka till århundraden av expanderad kärnkraft. Vi kan också få kärnkraft genom att använda thorium som bränsle. Enligt beräkningar finns det tre gånger så mycket thorium som uran.
Blir det fler kärnvapen om det blir mer kärnkraft? Nej, det blir inga bomber av en dubblerad användning av kärnkraft i USA, Kina, Ryssland, Japan eller Sverige. Däremot råder stor enighet om att vi bör begränsa antalet anläggningar där uran kan anrikas till vapenbränsle.
Är kärnkraften då svaret på hotet mot vårt klimat? Nej, inte ensam, men det är inget skäl för att avstå från den. Den är i dag en lika stor koldioxidfri energikälla som vattenkraften och den har en mycket större utvecklingspotential.
***
För övrigt anser jag det besynnerligt att betrakta Nato som någon sorts »sällskapsresa« som Sverige borde haka på. Trevligt umgänge med väl informerade deltagare... Kanske det, men vart går resan? Borde vi inte snarare hjälpa till att integrera Ryssland i det internationella samhället än att bidra till att omringa landet med en militärallians?
