Här är mina favoriter i repris

Dina älsklingsrätter. Dina favoritviner.

De där låtarna som känns som att komma hem. Filmerna du kan se hur många gånger som helst.

Resmål du bara måste komma tillbaka till.

Älskare eller älskarinnor med läppar och händer, blickar och kroppar som du aldrig kan få nog av.

Alla saker att njuta av, om och om igen. 

Så varför skulle man inte kunna läsa samma bok flera gånger? Varför skulle en ljuvlig berättelse aldrig få upplevas på nytt?

Jag får ofta förvånade utrop som svar när jag berättar att jag läser om böcker. De är många, de som säger till mig att de aldrig skulle läsa samma bok två gånger. Jag förstår dem inte. 

Jag har alltid återvänt till alla mina böcker. I hyllorna här hemma står många av min barndoms böcker. Slitna kärlekar där jag kan varje ord, varje vändning, utantill. Att läsa dem med mina döttrar är en hemlig fröjd. Vi ligger tätt ihop i sängens trygghet och jag är både mamma och liten igen, mitt inne i de eviga sagorna. Jag hör älskade röster som inte finns längre läsa dem för mig, saknad och vemod viskar mellan raderna. 

På samma sätt har jag mina favoriter som jag ständigt återvänder till bland mina vuxna böcker. Nyligen läste jag om »Varats olidliga lätthet« av Milan Kundera. Det var fjärde eller femte gången. Som ung förstod jag rätt lite av den, som lite äldre frossade jag i hans språk, stannade vid vissa formuleringar, njöt dem likt champagne och bakelser. Nu senaste gången (men säkert inte den sista) tänkte jag mer på de historiska aspekterna, Sovjets stridsvagnar på Prags gator. Förtrycket, angiveriet, den lågmälda rädslan i vardagen.

Grät, det gjorde jag på samma ställe som alltid, när hunden Karenin dör. 

»Hans Nådes tid« av Eyvind Johnson har jag bara läst två gånger och jag känner hur jag närmar mig en tredje, hur den lockar på mig från hyllan.

Selma Lagerlöfs »Kejsaren av Portugallien«, den hamnar på min topp fem i evighet, amen. Jag läste boken första gången som elvaåring och förstod den inte fullt ut. Senare insåg jag briljansen hos Lagerlöf, hur hon lyckades beskriva den till synes oglamorösa föräldrakärleken. Så mycket mindre dramatisk och tacksam att skildra än passionen mellan man och kvinna. Men i själva verket den största kärleken, den som gör Jan i Skrolycka galen av sorg när hans Klara Gulla lämnar honom och går vilse i livet, men där hans kärlek och offer mot slutet räddar henne. 

Sedan har vi alla mina Stephen King-böcker, där de tidiga är mycket bättre än de senare. King var bäst med skrivmaskin – ordknapp, fokuserad – innan datorn tillät honom att bli för långrandig. »Död zon« bör jag ha läst ett 30-tal gånger. Ibland plockar jag fram den till en ensam hemma-lunch och läser bara favoritpassagerna, blir förförd på nytt.

Hanne-Vibeke Holsts triologi om Therese Skårups två motstridiga roller: skjutjärnsjournalist vs nybliven mamma, är lite som att se på »Sex and the city« med ett glas vin till, fast Therese är mycket coolare än NY-brudarna.

Margit Sandemos storsäljande men kritikersågade serie »Sagan om Isfolket« är en oemot-ståndlig cocktail av passion, historia och övertro. Många av böckerna kan jag bra nog utantill för att kunna ta hem vilken frågesport som helst. 

Det finns bara en typ av böcker jag aldrig läser om: deckare. Därför att, med få undantag, handlar inte bara lite, utan nästan allt, om enda sak: upplösningen. Vem gjorde det, vem var mördaren?

De böckerna är som ett engångsligg: snabb tillfredställelse för stunden. 

De andra, de får följa med mig till sängs hur ofta de vill genom livet.