Har dejtingapparna tagit över kärleksmarknaden?

“Tinderskildringar” kan man kalla den, 20-talets populäraste kulturgenre. De mörka bilder av vår tid, målade av unga eller halvunga men svårt desillusionerade människor, som berättar hur marknaden och tekniken trängt sig in överallt, under huden och in i sovrummen.  

Ibland är de dråpliga och pinsamma, typ som i Amanda Romares  Halva Malmö består av killar som dumpat mig (utkommen 2021, på väg att bli tv-serie). Ibland teknikdystopiskt Black Mirror-allvarliga, kanske har jag skrivit några av dem själv. Även om genren har vissa fördelar – folk verkar gilla dem, och de funkar även i nyhetstorka – har historierna om de kroniskt ensamma internetanvändarna redan blivit rätt förutsägbara.  

Ett annat problem är att bilden inte stämmer. Kärlekens nya lagar (2023) heter en bok av Marie Bergström, en svensk sociolog verksam i Frankrike, som faktiskt tar reda på om det ligger något i allt snack om “kommersialiseringen av intimsfären”. Har Silicon valley gjort att sex med främlingar går “lika lätt att boka som ett biobesök”, och har detta sabbat människans förmåga eller behov av att bilda par?  

Nä, säger Bergström. Människor verkar, ungefär som tidigare, både bli kära och ihop, till och med i den förtalade konstellationen heterosexuell tvåsamhet. Den stora skillnaden är att hitta en partner – tillfällig eller långvarig – numera sker i det privata.  

Vad betyder det då? Sex and the city handlade om fyra väninnors kärleksjakt, men den femte karaktären i serien var staden. Där är det självklart att dejtingprojektet, hoppet om att träffa någon, ligger bakom rätt stora delar av människors rörelser på trottoarer och träningsanläggningar, krogar och kurser. Kulisserna är inte bara en fond, utan staden – scenen – och människorna interagerar med varandra, på det sätt som brukar kallas kultur. 

Hade Sex and the city gått att göra i dag? Nä, visar HBO:s försök till revival, och det beror inte bara på post metoo-eran och att Mr. Big inträdde övre medelåldern. Staden har också dött, eller iallafall tappat potensen.  

Ett avsexualiserat stadsrum kanske inte låter så pjåkigt, det skulle kunna vara en kampanj för fler kvarterspoliser. Men om spelet mellan könen helt flyttar in i det privata, vad händer då med institutionerna? Den heterosexuella kärleken överlever uppenbarligen övergången till det digitala, men gör föreningslivet det? Gör ungdomsförbunden? Teatergrupperna, kamporganisationerna?  

Busvisslande på gatan kan uppenbarligen bytas ut mot privata meddelanden på instagram, men vad händer med alla fysiska ställen där möjligheten att visa upp stjärtfjädrarna var starkt bidragande orsak till att folk över huvud taget dök upp? 

Frågan är inte längre hypotetisk, och svaret dystert. 

Bergström berättar kontaktförmedlingens historia och påminner om att trots de kyliga formuleringarna och ekonomiska uppgörelserna som spätt på många fördomar om historisk parbildning, handlade äktenskapet även för 200 år sedan enligt Bergström “uteslutande om kärlek och begär”. Det verkar, vågar man kanske säga, vara så att kärleken överlever allt. Kulturen, däremot, är en skörare blomma. 

I den hyllade Fleishman is in trouble (2022) skaffar den nyskilda läkaren Tinder och omsluts genast av varma, fuktiga förslag. Han bor i New York, precis som stora delar av den romantiska filmhistorien gjort, men inget av mötena kräver ett galleribesök, en tennisdubbel, eller ens en plågsam jazzkonsert. Hade Harry mött Sally i dag hade det inte sparkats några löv i Central Park, Hannah och hennes systrar hade aldrig sprungit in i någon på antikvariatet. Dr. Fleishman behöver inte ens lämna sovrummet, de kommer till honom, i en strid ström tills han äcklad (men fascinerad) slänger ifrån sig telefonen. 

Även i nätdejtingen träffar människor sina sociala likar, konstaterar Bergström, vilket förklarar de berömda bilderna av män på Tinder som håller upp slalomskidor eller nyfångade fiskar i hopp om att attrahera en partner. Saker som kan läsas som klass- eller livsstilsmässiga markörer är alltså fortfarande viktiga för att få föröka sig, men att utöva dem ihop eller sådär jätteofta är inte längre en förutsättning.  

Vem har inte satt sig i en föreningsstyrelse för att kassören verkade intressant, tvingat sig att läsa på originalspråk för att imponera på någon sötnos. Det har gått att lita på att människors fula begär ska tvinga dem att kultivera sig, att förfina sig för att få kontakt. Så har gener och miljö samarbetat för att producera inte bara nästa generation, utan en lite roligare värld. Och när motivationen till kulturen försvinner? Då är bara Tinder-skildringarna kvar. 

***

Läs även: Något är fel när unga människor inte lyckas bilda familj

Läs även: Self love-trenden har spårat ur