Här på landet har vi löst segregationen
Storstadsliberaler förfasas över inskränkta, intoleranta lantisar. Märkligt, då, att det är lantisarna som lever i osegregerad mångfald och storstadsliberalerna i likriktade reservat.
Toppbild: TT
Vi har just genomlidit påsken och det kan verka småaktigt att gnälla när andra tillbringat helgen på korset. Men ändå: påsken är början på säsongen här nere. Vägarna fylls av helgfirare som krypkör och hukar framför ratten, i rädsla att missa någon leverantör av rustik keramik eller österlenskt surdegsbröd. Lugnet är över, på gott och på ont. Vi kommer inte att få vara i fred på ICA förrän i slutet av september.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Jodå, jag är själv utsocknes, även om vi finns här året om. Inte en chans att den riktiga lokalbefolkningen kommer att räkna in oss i gemenskapen under vår levnad. Skånskheten är lika undflyende för oss som någonsin svenskheten för Henke Larsson.
Jag drar mig för att skriva det, för jag förstår precis vad ni tänker och med ”ni” menar jag i första hand storstadsbor med klädsamt liberala värderingar. ”Stockholmare” som ni kallas härnere, oavsett var ni råkar komma ifrån. Det ni tänker är hängselbyxor, SD, banjodueller och att rulla runt med kusiner på höskullen. Det ni tänker är intolerans och bristande erfarenhet av människor som väljer att leva på annat sätt än man själv gör. Det ni tänker, kort sagt, är motsatsen till de världsvana, öppensinnade personer ni själva är.
Ni begriper inte ens hur fel ni har.
Sedan ”populismen” började skrämma folk på Södermalm och i Vasastan har berättelsen om den inkrökta landsbygdsbon fått fler nyanser än regnbågen. Historierna om den här obehagligt ofärdiga delen av mänskligheten och dess unkna värderingar, fyller inte längre bara skräckfilmerna och kriminalromanerna, utan även de politiska analyserna och avhandlingarna. Vad i herrans namn ska vi ta oss till med denna avloppsvåg av fördomsfullhet och inskränkt bitterhet?
Ja, vad ska vi göra? Kanske ta en titt på hur folk faktiskt lever, till att börja med.
Det som skiljer landsbygd från storstad är inte i första hand hur många transpersoner som läser sagor på kommunbiblioteket, utan mångfalden. Och det till landsbygdens fördel.
Det är ett märkligt förbisett faktum att segregation inte riktigt finns på landsbygden. Här bor höginkomsttagare sida vid sida med låginkomsttagare. Slottsherrar bredvid försupna diversearbetare. Vi handlar inte i olika matbutiker, för det finns inte så många att välja på. Barn går för det mesta i den kommunala skolan, oavsett vilken ”socioekonomisk” bakgrund de har, eller vilken färg föräldrarna har på huden. Det finns inte privata vårdgivare att tala om. Vi sitter på samma vårdcentraler och väntar.
Det betyder inte att alla umgås med alla. Självklart inte. Folk som har saker gemensamt träffas privat, annars inte. Men det går inte att skapa särskilda reservat för medelklass, underklass och löjligt rika. Ingen grupp är tillräckligt stor för det. Man ser varandra hela tiden, man byter ett ord då och då, man träffas på skolavslutningar och vid majbrasan.
Det här, vågar jag påstå, är en helt främmande värld av mångfald för den stora majoriteten av värdegrundssäkrade storstadsliberaler. De lever, nästan utan undantag, i sina egna bubblor där varje granne är till förvillelse lik dem själva. Storstaden må innehålla en myriad subkulturer, en del radikala och ”normkritiska”, men de är just subkulturer: kulturella ubåtar med ett trycksäkert hölje som tränger undan alla andra i det stora sociala havet därute.
Att flytta till storstaden beskrivs alltid som en befrielse och visst är det sant. Men befrielsen består nästan alltid i att finna ett sammanhang där alla andra tänker som du själv gör, tjänar som du själv gör, gör det du själv gör, och slippa alla dem som tänker annorlunda än du gör, tjänar mer eller mindre än du gör och sysslar med helt andra saker.
Den segregerade likheten i storstadens olika enklaver skapar illusionen av att du inte längre är utsatt för socialt tryck och villfarelsen att du själv är ett mönster av tolerans och vidsynthet. Men vad det betyder är att du skapat dig ett liv där du aldrig behöver vara tolerant och vidsynt mot andra, än mot den subkultur som utgör din egen spegelbild.
Sådant kan vi inte kosta på oss här på landet. Vi kanske inte älskar dem, men vi har till och med lärt oss leva med alla dessa krypkörande stockholmare.
***
