Har regeringen tänkt på att vintern kommer?
Om en månad importerar vi höga, tyska elpriser som slår mot konsumenter och industri. Regeringen är på väg att skjuta sig i foten.
Toppbild: TT
Två år kvar och humöret är antagligen rätt bra på Regeringskansliet. Tråkigheterna med Billström är avklarade. Maria Malmer Stenergard har hållit tal i FN på flytande, mittatlantisk engelska. Det svider fortfarande efter att ha rivit av plåstret Anna Kinberg Batra, men det lägger sig.
Opinionen är inte den bästa, men rätt bra för att vara mitt i en bökig mandatperiod. Sossarna har ingen trovärdig regeringskoalition. Lawen Redars ”insatser vi tidigare inte gjort, i en skala vi tidigare inte sett” har redan börjat bita dem därbak. Antingen blir det en tummetott, eller något som får medelklassen att sätta boxvinet i halsen, eller vänsterfalangen att fräsa. Eller båda delarna.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Northvolt är ett bekymmer, men annars tuffar ekonomin på. Räntorna är på väg ned.
Läget är inte hopplöst. Inte ens särskilt dåligt, för den här regeringen. Men har den tänkt på att vintern kommer?
Här har ni en egenhet med Sverige: om man påstår att det finns ett nationellt intresse, får folk något oroligt i blicken. ”Nationellt intresse”? Vad är det för typ som använder ett sådant begrepp? En nationalist? En principlös realpolitiker? En tidsresenär från pansarbåtsinsamlingen?
Båda leden i begreppet får välanpassade svenskar att skruva på sig. Att tala om ”nationer” – om det inte är Förenta nationerna – känns i bästa fall nattståndet, i värsta fall djupt olycksbådande. Att tala om ”intressen” cyniskt. En god svensk har inte intressen, utan fakta, resonemang och ideal, som med lite tålamod kommer att få alla att inse att de också borde vara svenskar i själen.
Det är djupt rotat, detta. I Maggie Strömbergs och Torbjörn Nilssons bok Högt över havet, som skildrar Sveriges väg in i Nato, är det slående hur Socialdemokraterna helt enkelt inte förmår att tänka i termer av Sveriges nationella intresse, när Natofrågan tvingar sig på. Det handlar inte bara om att Partiet alltid kommer först. Det handlar om årtionden av betingning, som berövat politiker ett språk för att värna det nationella intresset. Och utan ett språk är det svårt att ens forma en tanke.
Magdalena Anderssons tal om svenska flaggor på varje torg är kanske en vändpunkt. Men inte märktes det i Natoprocessen. Och Socialdemokraterna är inte de enda svenskarna, i det här avseendet.
Tillbaka till regeringen.
Har ni uppdaterat er på den ”flödesbaserade kapacitetsberäkningen”? Kanske inte, men snart har den uppdaterat sig på er.
Om en månad införs ett nytt prissystem för el i Sverige. Det rör sig om en ”harmonisering” med Europa. Eller mer exakt: svenska, låga elpriser, ska bli mer lika tyska, höga elpriser. Tyska elpriser, som drivits upp bland annat av deras vettlösa kärnkraftsavveckling, ska pressas ned tack vare svensk elproduktion. En del beräkningar förutspår att elpriset kan tredubblas i Göteborg och Stockholm när det blir kallt.
Hur tror ni att konsumenterna kommer att se på den här saken? Och hur blir det med den svenska industrin, ofta elintensiv?
Kort sagt: är det bra för Sverige?
Den krisdrabbade tyska industrin är säkert glad för vår insats. Man kan knappast begära att tyskarna ska försvara det svenska nationella intresset. Men hur vore det om den svenska regeringen gjorde det? Eller om våra affärsverk, i det här fallet Svenska Kraftnät, inte direkt missgynnade svenska affärer?
Det finns en skillnad mellan Socialdemokraternas Natoprocess och det nya elprissystemet: konsumenter är också väljare. I just detta fall sammanfaller därför det nationella intresset med partiintresset, särskilt för regeringen. Ändå rullar det på. Det är naturligare för svenska politiker att skjuta sig i foten, än att sätta Sverige först.
Om stämningen sjunkit på Regeringskansliet vid nyår har de sig själva att skylla.
***
