Har skolan problem – eller utmaningar?
Om inte skolbyråkrater och politiker talar klarspråk om de försämrade skolresultaten kommer problemen aldrig att lösas.
Toppbild: TT
Ord är de verktyg människan använder för att beskriva för omgivningen hur hon uppfattar världen. Så visst har ord betydelse i den meningen att de kan vara olika bra – eller dåliga – på att göra sitt jobb. Men därav följer inte att ord är så viktiga att de bara genom att uttalas förmår förändra världen – tingens beskaffenhet. En hammare är bra för att slå i en spik, medan en skiftnyckel passar den som vill dra åt en mutter. En hammare förvandlas däremot inte till en skiftnyckel bara därför att vi benämner den så.
Varje barn begriper såklart detta, men det verkar inte som om våra politiker och statsbyråkrater alltid gör det. Varför annars denna ängslan över att kalla saker vid deras rätta namn? Eller att skapa eufemismer för obehagliga eller oönskade fenomen? Det mest uppenbara exemplet på det senare är väl att ordet ”problem” började gallras ut ur offentlighetens svenska kring millenniskiftet och nu nästan helt har ersatts av ”utmaningar”.
En sådan utmaning är skolan. I min bok utgör den varje samhälles intellektuella infrastruktur. Där läggs grunden till landets framtida välstånd – eller fattigdom. Finns det något som är viktigare för Sveriges utveckling? Och finns det något annat område i samhällslivet där makthavarnas oförmåga att uppmärksamma och åtgärda problemen – förlåt, utmaningarna – är lika stor?
Mottagandet av den senaste Pisa-rapporten bar syn för sägen. Landets främste skolbyråkrat svamlar om pandemieffekter och att Sverige klarar sig mindre dåligt än många andra OECD-länder. Men det är relativt – i absoluta tal backar den svenska skolan lik förbannat.
Om det finns någon liten ljusglimt i den nya Pisa så är det att inrikes födda elever (med två svenska föräldrar) klarar sig riktigt bra. Faktiskt topp fem jämfört med inhemska elever i andra OECD-länder. Dagens svenskfödda elever är dessutom lika bra som motsvarande grupp för tjugo år sedan. Det pekar ju på att läget inte är helt hopplöst, utan att det finns en frisk grund att bygga från.
Fast 27 procent av niorna förra året saknade basala kunskaper i matematik, en mycket stor andel av dem har invandrarbakgrund. Om inte skolbyråkrater och politiker talar klarspråk om detta kommer skolans utmaningar aldrig att lösas. Eller handlar det rentav om problem?
***
