Har SVT:s Agenda ett mansproblem?
En diskussion som skulle fokuserat på det politiska gapet mellan könen blev i stället en svartmålning av unga män.
Toppbild: Skärmdump från SVT Agenda
”I valen 2018 och 2022 hände något. Kvinnor röstade fortsatt till vänster och i mitten, medan männen röstade alltmer till höger. Tittar man på förstagångsväljare är mäns kliv åt höger ännu större.” Så formulerades ett väldigt intressant ämne i SVT:s Agenda i söndags. Jakob Ahlbom, doktorand i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, konstaterade i inslaget att det senaste decenniet har rymt flyktingkris, metoo-kampanj, eskalerande gängvåld och klimatförändringar och att ”kvinnor och män dragit olika slutsatser kring utvecklingen och vilken politik som ska bedrivas för att komma till bukt med det”.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Jo, han sa så, ”komma till bukt med”, vilket naturligtvis fick öronen att krulla sig på oss medelålders, men det är väl en generationsfråga. Jag har till exempel hört Ebba Busch korskoppla uttrycken ”få bukt med” och ”komma till rätta med” på exakt samma sätt, så jag antar att detta är framtidens tungomål. Men det är ett stickspår. Reportaget fortsatte med dramatiska kurvor som visade att trenden är global. Inte bara i Sverige ökar skillnaden i politiska sympatier mellan unga män och kvinnor, utan även i länder som USA, Tyskland och Sydkorea.
Sedan var det dags för studiosamtal med Lucas Gottzén, som är professor i barn- och ungdomsvetenskap. Och där någonstans kantrade ämnet på det mest vidunderliga sätt. I stället för att diskutera polariseringen per se, där de unga kvinnorna sugs vänsterut och de unga männen högerut, så lades just männen på bordet som ett problem att dissekera. Analysen blev emellanåt rent psykologiserande.
Professorn konstaterade att ”grupperingar” bland männen gör feminismen till syndabock för dilemman som att unga män pluggar vidare i mindre utsträckning. Männen känner sig hotade och marginaliserade och dras åt höger, vilket tydligen, till skillnad från kvinnornas gröna vänstersympatier, är en oroväckande avvikelse. Ju längre intervjun med professor Gottzén pågick, desto mer blandades mäns borgerliga ideologiska preferenser ihop med högerextremism, ”extrem sexism” och macho-skummisar som Andrew Tate – och blev till sist ett hot mot demokratin.
Twitter, numera X, kokade efteråt. Där fick ju alla public service-kritiker vatten på sin kvarn: inslaget i Agenda visade att man inne på tv-huset tycks betrakta gröna vänsterkvinnor som den självklart normala referenspunkten. Man kan undra varför redaktionen slarvade bort ett så spännande ämne när de hade kunnat ta in en statsvetare som Peter Esaiasson, Henrik Ekengren Oscarson eller Katarina Barrling och en analytiker av statistik som Peter Santesson? För att bara nämna några.
Nåväl, bara ett knapptryck bort på SVT fanns tack och lov något både mer upplysande och lärorikt om just unga män. Danne & Bleckan är en dokumentär om två killar som startar en tatueringsstudio. De har bägge vuxit upp under hemska förhållanden och fått en riktigt usel start i livet. Ändå har de inte tillstymmelse till offeridentitet. Med pur begåvning, intelligens och flit har de lyckats skapa en framtid för sig själva, mot alla odds. Den dokumentären vill jag varmt rekommendera till alla som är nyfikna på män, utanförskap och det verkliga livet. Som egenföretagare, rojalister och, just det, män, talar statistiken starkt för att Danne och Bleckan rentav röstar höger. En uppfriskande korrigering av bilden i Agenda.
***
