Har vi alla blivit pengagalna, krigiska kärringar?

Är problemet att vi alla blivit kärringar? 

Jo, jag medger att Erik J Olsson och Catharina Grönqvist Olsson (är ni också nyfikna på om författarna, ej i alfabetisk ordning, ordnats i morskt manlig könsföljd?) inte uttrycker sig fullt så vulgärt i sin bok ”Den mjuka staten”. De har just fått två större, vänligt kritiska artiklar av Lena Andersson på Svenskans ledarsida, vilket väl måste räknas som ett erkännande. Men när alla forskningsrapporter och tabeller är genomtröskade och all stringent analys avklarad, kan man trots allt sammanfatta bokens frågeställning en aning kortare än Lena Andersson: 

Har vi alla blivit kärringar? 

Jag är inte övertygad. Visst har staten blivit mjukare. Många av oss blödigare. Men beror det på en könsförskjutning i våra ideal? Att påvisa orsakssamband utifrån medeltal och arketyper blir alltid en trosakt, hur många tabeller man än ställer upp. 

Sant är förstås att ”kvinnliga” dygder vuxit i anseende, medan de ”manliga” blivit ”toxiska”. Åtminstone i upplysta kretsar. Åtminstone när de upplysta uttrycker sig offentligt. Och det är väl så en samhällsnorm definieras. 

Men samhällsnormer kan vara uttryck för hyckleri också. Om ”kvinnliga” dygder verkligen värderas högre än manliga, hur kommer det sig att sjuksköterskor fortfarande har så taskigt betalt? Beror det på att marknadsvärdet på programmerare är så mycket högre? Men är inte ”marknadsvärde” en väldigt ”manlig” värderingsgrund? Eller är sjuksköterskorna nöjda med sina låga löner, eftersom de i så stor utsträckning är kvinnor i ett samhälle med allt kvinnligare ideal? 

Om så har jag inte märkt det. 

Tvärtom tycker jag mig märka ett nästan totalt och ensidigt fokus på pengar, bland män och kvinnor, när människor ska tilldelas status, värde och uppskattning. Alternativa värdeskalor, som de religiösa, pliktdrivna och akademiska för en tynande tillvaro, om de inte kan växlas in i pengar. 

Är inte pengamanin nästan parodiskt ”manlig”? Var kommer den ifrån, om vi blivit så ”kvinnliga”? 

Bara två saker är säkra, i min manliga erfarenhet: könskonflikt och könsmystik är oemotståndliga krafter för rätt många. Och könskonflikt och könsmystik säljer. Det har förlagsredaktörer vetat i åratal: ”Män är från mars, kvinnor från Venus”, ”Järn-Hans”, ”Män som hatar kvinnor”.  

Men tillbaka till huvudfrågan: Har vi alla blivit kärringar? 

När jag började den här texten tänkte jag skriva att vi har ont om hjältar, men så här långt kommen inser jag att det inte är sant. Sporten är förstås full av dem. Alla onlinespel likaså. Varenda film och serie har hjältar, många av dem till och med ”superhjältar”. Att en hel del hjältar är antihjältar, åtminstone i vissa drag, handlar nog mest om att moderna människor söker äkthet – autenticitet – snarare än högstämdhet. 

I verkliga livet handlar det snarare om att hjälten gått från att vara krigare till att vara bärare av framsteg. Det började redan under viktorianerna, som hade sin beskärda del av krigarhjältar, men också sådana som demoningenjören Isambard Kingdom Brunel. Att bygga en bro blev plötsligt lika beundransvärt som att spränga den. Det handlade förstås om ett maktskifte i samhället. Från adelsmän, krigare och konservativa till borgare, krämare och liberala. Så har det varit sedan dess. 

Liberala hjältar intar inte Moskva, de öppnar gruvor på månen. Expressens Mimmie Björnsdotter Grönkvist skrev en hyllningsplamfett till just det häromdagen. 

Det jag anar nu – med invasionen av Ukraina, kriget i Gaza, Iran, Kina, Taiwan och allt det andra – är att krigarhjälten är på väg tillbaka. Framstegshjälten har fått konkurrens. Av nödvändighet, men också drivet av ett slags värderingsskifte. 

Hur analyserar man det med verktygen ”manligt” och ”kvinnligt”? Försvaret må använda kärringuttrycket ”hen” i sin reklam, men Försvaret spränger och skjuter likt förbannat. 

***

Läs även: På DN är "vanligt folk" en social konstruktion

Läs även: Pippi på apokalypsen