Hatets härförare
Vad är mänskligt i människan? En som undrat intensivt åt oss i hundrafemtio år är Fjodor Dostojevskij. Ämnet är alltid högaktuellt. Fråga bara journalisterna Magnus Falkehed och Niclas Hammarström, som i dagarna kommer med en bok om sina sex veckor som kidnappade fångar i Syrien förra året. Titeln lyder »I dag ska vi inte dö«.
Falkehed och Hammarström har ofta fått frågan hur de höll modet uppe. De har berättat att försvarets säkerhetskurs för journalister hjälpte dem långt. De försökte stötta varandra, tvätta varandras kläder, hålla värmen, sköta hygienen, dela på den mat som fanns.
Kidnapparna växlade mellan vänlighet och arrogans. Plötsligt stod fångarna med en pistolmynning mot tinningen. De skenavrättades, minst en gång i veckan. Men Falkehed och Hammarström höll fast vid en av lärdomarna från kursen: försök behålla din mänskliga värdighet. Påminn fångvaktarna om att du är människa!
Dostojevskij delade faktiskt många av deras erfarenheter. Den 3 april 1849 blev han arresterad tillsammans med 33 andra ryska regimkritiker. De dömdes till döden genom arkebusering. Nu följde ett makabert skådespel. De dömda kördes ut till exercisplatsen, och försågs med huvor för ansiktet. Skotten ekade. Allt var en iscensatt skenavrättning, på tsarens order. En av killarna blev sinnessjuk för livet. Alla dömdes till fyra år i Sibirien.
Den vidriga lägertiden skildrar Dostojevskij i klassikern »Döda huset«. Han använde de kriminella och råbarkade fångarnas berättelser i sina romaner. Vad är mänskligt i människan?
Dostojevskij hade ändå tur, liksom Falkehed och Hammarström. De överlevde. Det har blivit ännu farligare att vara journalist. De senaste tio åren har mer än tusen journalister dödats av lönnmördare, utpressare, gangsters, terrorister eller bara av förlupna kulor i fält. Allt enligt CPJ, Committee to Protect Journalists, som för noggrann statistik. Förra året mördades 61 journalister. En av dem var Nils Horner, på uppdrag för Sveriges Radio i Kabul i Afghanistan.
Afghanistan brukar ligga högt på denna dystra lista, som hittills i år toppas av Frankrike. Vid massakern på satirtidningen Charlie Hebdo i Paris dödades tolv människor, varav åtta journalister.
Attentaten i Paris, och de mot Lars Vilks och synagogan i Köpenhamn, som krävde två liv, har intensifierat diskussionen om journalisters säkerhet.
Konstitutionsutskottet tog initiativ till en hearing om pressen och säkerheten häromveckan. Säpo har lovat skärpa sig i frågan, också vad beträffar hot och hat på nätet.
Det är nödvändigt, och samtidigt djupt olustigt. Tanken att varje utövare av journalistik eller opinionsbildning skulle vara sitt eget ointagliga fort är absurd. I ett öppet samhälle måste det vara goda kanaler mellan medborgarna och medierna. Säkerhetsdebatten borde handla om källornas skydd, inte reportrarnas.
Men verkligheten jonglerar som den vill med idealen.
När det gäller alla faror i fält är det försvarets experter som får handleda reportrar och redaktioner. Tydligt är att alla skärper sina rutiner i krigs- och konfliktområden. Och redaktioner måste ta moraliskt och ekonomiskt ansvar för sina frilansar.
Paradoxalt nog är det inte lika lätt att skärpa rutinerna i nätdjungeln. Hoten, både de virtuella och de fysiska, kommer enligt alla kända källor från högerextremister, mer eller mindre organiserade. Många är säkert inte ett skvatt organiserade, utan ensamma själar i natten. Källarhålstyper, om du frågar Dostojevskij.
Det är upprörande när Alexandra Pascalidou eller Antje Jackelén eller Åsa Linderborg får ta emot hatkaskader på nätet och polisen bara suckande konstaterar att de inte kan spåra några ip-adresser. Men vi kan inte nöja oss med det. Framför allt måste vi få fram mera kunskap om vilka som hatar och hotar. Var finns den kommitté som gör statistik av hoten och ställer förövarna till svars? Vilka är de, hur många är de? Rör det sig om tusentals våldsamma aktivister, eller en handfull skickliga hackare som maskerar sig till massa? De frågor som Lisa Bjurwald ställde i sin bok »Skrivbordskrigarna« väntar ännu på svar. Vi måste begära att både polisen, forskarsamhället och media själva kavlar upp ärmarna. Och alla vi nättrafikanter borde ta den etiska fajten: Vad är mänskligt i människan?
För övrigt är det ett stort nederlag för yttrandefriheten om Lars Vilks inte kan hålla sina planerade föreläsningar, eftersom »säkerheten inte kan garanteras«. Det borde vara en prioriterad fråga.
