Hederskulturen kommer att få maka på sig
Oavsett vad familjer från klankulturer vill, så står majoriteten i Sverige för jämställdhet och individens frihet.
Toppbild: Lind & Co
Heder. Ett antropologiskt och sociologiskt begrepp kopplat till social status. På svenska heter det gärna ”på heder och samvete” och ironiskt också – tjuvheder. Och på senare tid talas det aningen motvilligt om hederskultur och hedersmord.
I en svensk majoritetskultur, van vid sin dominansposition, är det ganska uppenbart vad som är hedervärt. Man går till jobbet, gör det man lovat, bråkar inte i onödan och om man vill vara särskilt hedervärd tar man sig inte ton. Så en modernt uppvuxen svensk får nog anses ganska ursäktad om hederskultur inte är det första ord man funderar över när man vaknar.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Så landar boken ”Ett ord för blod” på mitt bord. Det är Faysa Idles berättelse. Hon är född i Helsingborg i en somalisk familj, som flyttar till Tensta. Hennes pappa skaffar en familj till och mamman får ta ansvar för Faysa och hennes två äldre bröder. I pappans frånvaro går en av bröderna in i maffiaverksamhet och hör och häpna, som försvarare av familjens heder.
Familjens heder försvarar han genom att övervaka, manipulera och puckla på sin lillasyster. Hedersvåld, med andra ord.
Är detta ett specialfall, en särskilt utsatt familj vars värderingar hamnat i kläm mellan kulturer? Det verkar inte så. En tjugo år äldre kvinna som ingående beskrivit sin somaliska uppväxt är Ayaan Hirsi Ali. Hon föddes i Mogadishu i en familj som blev politiska flyktingar till Saudiarabien, Etiopien, Kenya och Tyskland för att sedan hamna i Nederländerna, där hon blev parlamentsledamot.
Jag läste hennes bok ”En fri röst” när den kom 2007. I den berättar hon hur hon som barn var finklädd inför en fest, blev inlurad på utedasset av en äldre bror som puttade ner henne i avföringen. När hon klagade inför sina föräldrar, blev svaret att hon inte borde vara så lättlurad. Där hade hon fått sig en läxa.
Jag skrev om boken att: ”Hon kommer från en kultur där flickor tvingas in i fack. Ett bra liv skulle alltid bero på att någon behandlade henne väl, inte på att hon tog egna beslut, det fick hon inte. Och hon bestämmer sig för att ’hitta ett sätt att bli sig själv’. Hon lämnar mannen, bryter upp från klanen, söker asyl. Nu lever hon med livvakt.”
Och Hirsi Ali lever. Hon bor i USA, skriver och föreläser om sitt liv och politiska frågor och inte minst om svårigheterna att framföra kritik mot islam.
Den som kommer från en somalisk klankultur som försvarar sin heder genom att förtrycka kvinnor, kan ju tänka en stund på Ayaan Hirsi Ali.
Den som kommer till Sverige anländer i en majoritetskultur som är så självklar att svensken i gemen inte ens funderar på sin dominansposition. Den som inte accepterar det läget har uppförsbacke. Och den som vill ha acceptens för sin kriminella identitet kan säkert få stöd hos några finstilta akademiker. Resten av Sverige är ganska klara över att hedersvåld är detsamma som våld.
I Sverige har kvinnor kämpat sig till rösträtt (1921) och högre utbildning (1873). Det är en struktur som inte bryts ned av våldsbenägna aktörer, eller för den delen av antisemitiska utbrott på svenska gator.
Den jämställdhet som uppnåtts genom långsiktigt arbete är utom räckhåll för en del av de kvinnor som vuxit upp i svenska förorter. Men den försvinner inte genom våld, och den kommer att hålla för den påfrestning som hederskulturen utgör. Hederskulturen kommer att få maka på sig, för att använda ett gammalt tålmodigt uttryck på svenska.
Ayaan Hirsi Ali och Faysa Idle har kämpat sig till att skriva sina livs historier. Det ska de inte ha gjort förgäves. Oavsett vad klaner i bakåtvända kepsar tar sig rätten att göra. Och förresten, det vi kan tacka dessa bro’s för är påminnelsen om att vi måste uppdatera vårt rättssystem. Det kommer. Yo.
***
