Hederskulturen som alternativ livsstil
Kan man informera bort hederskultur? Nej, men man kan låta bli att uppmuntra den som en alternativ livsstil.
Toppbild: TT
Affärshögern och identitetsvänstern har länge haft det gemensamma projektet att förse arbetsmarknaden med invandrade låglönejobbare. Det har gett dem båda en växande grupp att exploatera, som matbud på elcykel eller som bärare av ett utanförskap, orsakat av en fördomsfull omgivning.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Inte konstigt att de gemensamt sparkar bakut när regeringen vill göra det svårare att komma till Sverige och arbeta för ingenting.
Medan vi talat engagerat om människors rättigheter har dessa fördelats ojämnt bland dem som invandrat hit. Vi har bland annat fått ett skuggsamhälle nästan utom synhåll och en rättighetsindustri med hyfsat god tillgång till offentligheten.
I detta virrvarr utgör hederskulturen en egen kategori.
Dess värld ligger rakt framför näsan på oss andra, men när hedersförtrycket är som mest framgångsrikt lägger inga utomstående märke till det, trots att ett stort antal barn och ungdomar växer upp med dess begränsningar.
Hederskulturen är så många saker: gängbrottslighet, könsmaktsordning och strukturell diskriminering. Den kränker individer för att kollektivet inte ska känna sig kränkt. Den strider mot svensk lag och allmänt rättsmedvetande. Den upprättar ett parallellt samhälle med krav på konsensus. Den kräver respekt genom att ta ifrån andra deras integritet.
Och känner den sig ifrågasatt blir den hotfull, vilket uppmärksammades häromveckan när det blev känt att personal på förskolorna i Malmö inte vågar göra orosanmälan till socialtjänsten av rädsla för föräldrar och släktingar. Dessutom framkom det att anställda själva upprätthåller hedersnormer. Enligt stadsrevisionens rapport gjordes det på Malmös 195 kommunala förskolor under fjolårets tio första månader bara en enda anmälan rörande hedersförtryck.
I femårsplanen Fri från våld, som kommunfullmäktige antog 2022, står det: ”Utövarna av hedersrelaterat våld och förtryck ser det ofta själva som en legitim och oundviklig handling för att värna om familjens heder och släktens sociala överlevnad.”
Kan man utbilda bort värderingar och beteenden som är äldre än nationalstaten och demokratin? Tveksamt. Så länge de fyller en funktion kommer människor att ta till uttalade eller underförstådda hot för att slå vakt om dem.
Det är en fråga om maktutövning, om att värja sig mot det svenska samhällets inflytande.
Om kulturer har rättigheter, vilket multikulturalismen lärt ut sedan den antogs som invandringspolitiskt rättesnöre av riksdagen 1975, följer att även hederskulturen bör vara skyddad mot yttre påverkan. Grundtanken har ju varit att minoritetskulturer ska få skattefinansiering för att bevara sin egenart och undgå förändring. Svensk integrationspolitik har i decennier gått ut på att ge stöd till dem som inte vill integreras.
Följaktligen har vi fått hederskulturen i knät och vågar varken slå larm om barnen som far illa eller konfrontera de hederskulturella av rädsla för att peka ut dem som annorlunda.
Barbro Holmberg, senare socialdemokratisk migrationsminister, skrev för 40 år sedan i boken Socialarbetare och invandrare om behovet av att ta på sig andras ”glasögon”: ”Det finns med andra ord ingenting som säger att den ena kulturen är bättre än den andra.”
Detta blev ett mantra från 1970-talets mitt och framåt, i läroböcker, rapporter och handledningar. När Invandrarverkets chef Kjell Öberg 1978 skulle utreda diskrimineringen i Sverige beskrev han assimilering som ”en nästan utstuderad grymhet”, och slutsatsen blev att ”vår strävan för individernas och vårt gemensamma bästa bör således vara att främja den etniska gruppsammanhållningen.” Flera böcker av Karin Wallin användes på lärarutbildningarna och i Att vara invandrarbarn i Sverige (1978) skrev hon: ”Varje språk och varje kultur har sitt eget odiskutabla värde. Varför skulle ett vara värdefullare än ett annat?”
Många odlar sitt minoritetskap för att nå sympati eller karriär, kulturvärlden önskar inget hellre än könsneutrala samer eller afrosvenska lindansare, medan hederskulturen mår som bäst när den lyckas skrämma både dem på insidan och dem på utsidan till tystnad.
Personal kan gå på kurs om hedersförtryck, men de som lever i det, är en del av det, ändrar sig inte för att de hör en föreläsning eller två. Vi övriga behåller bara övertygelsen om att leva i världens mest framsynta land samtidigt som det reaktionära kontrollsystemet accepteras som en alternativ livsstil bland alla andra.
***
