Hela Sverige är redan en förebyggande insats

I dessa tider av förhärdad brottslighet pratar folk om behovet av förebyggande insatser, som om ingen hade tänkt den tanken tidigare.

Ändå vet de flesta att hela Sverige är en förebyggande insats, och har varit det ganska länge, från FN och Folkhälsomyndigheten ända till fritidsgården och Fryshuset. Min uppväxt kantades av satsningar på barnavårdscentraler, fluortanter, fältassistenter, kommunala fritidsverksamheter, samlade skoldagar och nationella kampanjer mot ungdomsvåld. Så småningom började poliserna spela fotboll med busarna och i grundskolorna anställdes kulturkompetenta brobyggare.

Och det har hunnit gå fyrtioåtta år sedan Brottsförebyggande rådet inrättades 1974.

Låt mig här erkänna att jag är skeptisk till hur begrepp som utsatthet, utanförskap och diskriminering används. Vartenda litet krav på särbehandling eller förebyggande insats kan felaktigt omformuleras som en mänsklig rättighet. Detta har blivit möjligt eftersom det svenska systemet velat gott; det har haft ambitionen att förebygga allt ont och sådan strukturell välvilja blir problematisk först när den missbrukas och teorierna frigör sig från realiteterna.

Det som mer än något annat gjort det moderna Sverige till Sverige är socialtjänstlagen från 1982, SoL i förkortad form.

Kanske trodde någon att mittpunkten i vårt system befann sig hemma hos Magdalena Andersson eller satt inbyggd i den kollektiva fördragsamheten, men faktum är att det är SoL som reglerar både hur samhällsproblem ska förebyggas och hur de ska tas omhand när de uppstår.

Ingen ska behöva gå hungrig eller sakna tak över huvudet. Barn ska skyddas och vuxna utan egen försörjning försörjas. SoL träder in också när individen inte tar något ansvar för sig själv eller sin familj. Lagen kan tolkas som att människor har rätt till svensk välfärd även när de saknar rätt att vistas i landet eller när de har bosatt sig i någon annan världsdel.

Idémässigt är SoL en produkt av 1960-talet, då socialarbetarkåren var i rörelse. Numera hör man mest talas om utarbetade eller hotade socialsekreterare, men på den tiden skulle det sociala arbetet gå i bräschen för en samhällsomdaning som gjorde offentliganställda och klienter, hjälpare och hjälpta, till jämlikar.

En av de pådrivande i den här omläggningen av socialtjänsten var Bengt Hedlén, socialchef i Malmö 1962-1986. Gamla missbruks- och fattigvårdslagar skulle rensas ut och tvång ersättas med frivillighet. Fortfarande låg dock tyngdpunkten vid att hjälpa individer med tillfälliga problem, inte som i dag då verksamheten ger försörjningsstöd åt stora grupper under lång tid och uppdraget fått karaktären av sisyfosarbete.

Hedlén är huvudperson i Martin Börjesons bok ”Drömmen om den moderna socialtjänsten” (Premiss, 2021) och talade tidigt om de nya förorterna som ”grogrund för skilda sociala problem” med ”uppkomst av underkulturer hos de unga med tilltagande svårigheter att anpassa sig till acceptabla samlevnadsformer”. Redan 1965 hade stadsfullmäktige i Malmö beslutat att socialvården skulle ”söka förebygga anpassningssvårigheter i samhället, eller om sådana redan uppstått, att rehabilitera klienten”.

Med tiden har jag förstått att SoL är själva navet kring vilket den svenska välfärden snurrar. Då följer slutsatsen att om dagens problem med självförsörjning och parallellsamhällen ska kunna lösas, eller åtminstone mildras, krävs det att hela lagstiftningen görs om på ett minst lika radikalt sätt som för ett halvsekel sedan.

Att ändra riktning kan liknas vid att vända Titanic. En god tanke, ett empatiskt system, har i praktiken lett till ett slags medborgarlön och producerat oändliga möjligheter att bedra skattebetalarna. SoL har fått en rad tillägg genom åren, men den senaste utredningen, ”Hållbar socialtjänst” (SOU 2020:47), under förra S-ministern Margareta Winbergs ledning, undvek alla viktiga frågor som kan ställas om socialtjänstens syfte, praktik och framtid.

Ska socialsekreterarna över huvud taget ägna tid åt bidragsutbetalningar? Borde de inte i stället ta hand om barn som far illa? Borde de inte, precis som Bengt Hedlén, föra mera liv om miljöerna där de verkliga sociala problemen finns?

Hos socialtjänsten har den förebyggande välviljan institutionaliserats i stället för att leda till förändring. SoL är på så sätt Sverige i ett nötskal, men få samhällen klarar av det åtagande som en sådan generös lagstiftning kräver av det.