Hela Sverige går med i Nato, Kristersson
Statsministerns uttalande om bristande försvarsvilja hos invandrare var exceptionellt fult och omdömeslöst.
Toppbild: TT
I februari går Sverige med i Nato. Det får man i alla fall utgå ifrån, även om den snart tvååriga processen har varit kantad av… irritationsmoment, kan vi väl kalla dem. Så slipper vi nämna de två länder som uppträtt så illa, både mot oss och mot alliansen i stort, att såren lär ta tid att läka.
Men stolthet är nu inte allt här i världen. Viktigare är, som i andra sammanhang särskilt vänstern brukar framhålla, tryggheten. Den kommer nu att öka, väsentligt – och då inte enbart för vårt land. Den svenska regeringen har tillkännagivit att vi exempelvis kommer att skicka en reducerad bataljon (mellan femhundra och tusen soldater) till Lettland, för att där tillsammans med bland annat kanadensiska styrkor avskräcka Ryssland från angrepp. Snart sagt hela Östersjön kommer att kontrolleras av stater som är medlemmar i Nato, vilket kraftigt underlättar försvarsplaneringen för hela Nordeuropa.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Sverige hamnar under Natos beskydd, så som det är glasklart utformat i artikel 5 i Atlantpakten. Samtliga fem nordiska länder ingår nu också i samma försvarsallians, med allt vad det innebär av resurssynergier, möjligheter att inta gemensamma diplomatiska och säkerhetspolitiska positioner, samt inte minst en revitaliserad förbrödring.
De helt skilda erfarenheterna från andra världskriget – ockupation för Danmark och Norge, först försvarskrig, sedan fortsättningskrig för Finland, eftergiftspolitik och fred för Sverige – förde oss redan vid kalla krigets början isär. Nu har det nyfascistiska Rysslands gränslösa svinaktighet fått oss att lägga all gammal historia åt sidan. I den historiska strid som rasar här och nu står vi, äntligen, på exakt samma sida.
I den svenska Nato-debatten har det som vanligt framförts en del kolossalt obegåvade påståenden. Det kanske dummaste av alla – vid sidan av pratet om att kärnvapenstridsspetsar ska placeras i svenska städer, eller om att militärledningen skulle ”längta efter krig” – är att Sverige går med i Nato ”utan att det har förts någon debatt”. Argumentet liknar det likaledes vansinniga mantrat från högerhåll om att man ”inte får diskutera invandringen i det här landet”. Som alla noterat har båda dessa frågor debatterats minst sagt intensivt, ofta till leda, och det i årtionden.
Det folkliga stödet för att gå med förblir tack och lov orubbligt. Nu återstår för både borgerligheten och socialdemokratin att hålla rent mot sina ytterkanter.
Sverigedemokraternas band till Putin har inte trollats bort över en natt, hur mycket man än under galgen har försäkrat att man är för ett Natomedlemskap. På andra kanten lever och frodas ett rabiat Natomotstånd inte enbart i Vänster- och Miljöpartiet, utan även inom olika falanger hos Socialdemokraterna.
Det är märkligt, eller så är det inte det, hur mycket skiljelinjerna är dragna på ganska exakt samma sätt som när det en gång gällde ett svenskt EU-medlemskap. Den självgoda isolationismen är en åkomma som kan drabba såväl vänster- som högersympatisörer. I bägge fall måste farsoten bekämpas, ibland med argument, ibland med rent ihjältigande. Ensam är inte stark, och det gäller i synnerhet ett land där en liten befolkningen har att försvara en stor yta. Att detta ska vara så svårt att begripa för en högljudd minoritet förblir en gåta. Så länge minoriteten ifråga inte växer, får vi dock leva med mysteriet.
På det inrikespolitiska planet lämnar regeringen Kristersson mycket övrigt att önska. När det gäller utrikes- och säkerhetsfrågorna imponerar den desto mer. Det enorma stödet till Ukraina innefattar numera stridsvagnar och tungt artilleri. Att dra in det statliga biståndet till de nyttiga ärkeidioterna i Svenska freds var också det välkommet.
Just mot denna helhetsbakgrund, och mot bakgrund av det överväldigande folkliga stödet för både den förda Ukrainapolitiken och ett svenskt Natointräde, var det exceptionellt fult och omdömeslöst av statsministern att härförleden prata skit om invandrarnas försvarsvilja. Då det dessutom har framlagts statistik som visar att han hade uppåt väggarna fel i sak, vore det på sin plats med en förbehållslös ursäkt. Det är banne mig hela Sverige som går med i Nato.
***
Läs även: Sverige kan inte vara Nordens Venezuela
