Krönika: Därför ligger tv-serien »Heder« helt rätt i tiden

Tv-serien »Heder« ligger så rätt i tiden. Fyra drivna kvinnor samlade runt ett gemensamt företag, ett gemensamt kall: upprättelse för kvinnor som faller offer för mäns sexuella övergrepp. Det går att hitta så många nutida paralleller. Katarina Wennstams romaner och engagemang. Elisabeth Massi Fritz advokatfirma. Initiativet runt Gardet. Hela metoo-upproret.

Redan i ansatsen förstår man att tv-seriens fyra advokater delar en hemlighet. Vad som ser ut som en död kropp paketerad i en säck bränns till förtexterna. Är det en man? Är det resultatet av någon gruvlig hämnd som de fyra tagit för begångna oförrätter? Klart är att det är en händelse som binder dem ännu hårdare samman.

Jag behöver inte titta länge på »Heder« för att känna något väckas i mig, något oväntat, en hunger efter kvinnlig vänskap på film. Inte amerikansk sådan, för därifrån har man fått sitt lystmäte på senare tid, – »Girls«, »Orange is the new black«, »Big little lies« är bara några – men svensk.

Det skrattades för två år sedan åt vuxna som fastnade framför den norska ungdoms-tv-serien »Skam«. Men jag tror det var just detta det handlade om, chansen att se fem väninnor som relaterar i första hand till varandra. Först i andra hand till världen.

Jag längtar sällan tillbaka till barndomen och ungdomen, men när jag tänker på de två somrarna efter sexan och sjuan så kan jag fortfarande bli knäsvag av nostalgi. Sju tjejer mellan elva och sexton år: Ann, Anne, Annika, Agnetha, Katarina, Monica och jag. Fyra mopeder. Sju cyklar. En plastbåt med utombordare. En sjö, uppdämd av vattenkraftverket, mitt i Ljusnans flöde. En enorm skog. Flishögen utanför pappersmassefabriken. Fyra badstränder inom räckhåll. En fullständig oövervakad frihet. Det var förstås varmt hela tiden.

Vi var helt olika och skulle gå sju olika vägar i våra framtida liv. Ändå hade vi en självklar gemenskap som handlade om att göra saker tillsammans. Den där sortens kvinnliga gemenskap som alltid har funnits men som i det offentliga alltid har förnekats. Förringats. Osynliggjorts. Till och med baktalats. Hemligheterna som vi delade. Lojaliteterna, som varar än in i denna dag. Jag längtar efter att se den skildrad. På svenska.

Det är uppenbart att de fyra kvinnliga advokaterna på byrån Heder också känner varandra väldigt väl. Det är ett lysande upplägg. Med en stark gemensam feministisk övertygelse, ett starkt patriarkalt tryck utifrån och en gemensam hemlighet som till varje pris måste försvaras, så finns alla möjligheter att utveckla dessa fyra huvudpersoner med och mot varandra. Att pröva deras vänskap. Slita isär den. Tvinga ihop dem.

Men tyvärr så krackelerar inte deras cyniska coolhet ens när de står med blod på blusen. Jag vet inte om det är någon större skillnad på en svensk tv-serie skriven av män, med män i huvudrollerna och för mycket omotiverad action och våld i handlingen, eller dito skriven av kvinnor med kvinnliga huvudroller. Det är löftet om relationerna som i anslaget skiljer ut den här serien. Ändå skulle jag inte ens ha sett skillnad på de fyra karaktärerna om det inte vore för att jag känner igen skådespelarna: Alexandra Rapaport, Eva Röse, Julia Dufvenius och Anja Lundqvist.

»Heder« beskrivs i presentationen som en blandning av »Sex and the city« och »Män som hatar kvinnor«. Det är »Sex and the city« vi har underskott av på svenska. Jag ser fram emot den dag då svenska manusförfattare åter vågar lita på att också relationer bär en berättelse.

Tills dess är »Heder« i alla fall en början. Jag är inte bortskämd. Jag sitter intresserat kvar.