Hellre fet än ofokuserad

För er som tvivlat. Axess TV har tittare utanför kretsen av närmast sörjande. En person som säger sig heta Thomas Lundqvist kommenterade nämligen senaste Kulturexpressen, som handlar om kost/mat på twitter: »Malin Sive! Hur kan detta fläskberg få visas i annat program än bigest looser.«

En sann man av sin tid. Alla Vasaloppande direktörer, journalister och andra har just tagit sig till Mora. Stolta och lyckliga. De har gjort en mätbar prestation till folkhälsans fromma. De flesta har förberett sig själva, andra har haft personal trainer och svarta matlådor. Men de har stakat och gliiiidit i mål.

Gott så. Det är definitivt bättre att ha god kondition än ingen alls. Oavsett vikt. Speciellt som det numera är en merit i cv:et att ha skidat mellan Sälen och Mora, trampat runt Vättern och plaskat i Dalälven. Att ha sprungit runt Lidingö på rätt datum är närmast ett anställningskrav. Mördarbacken, mördarbacken!

De flesta dagstidningar ger träningsråd och i Dagens Industris helgbilaga intervjuas den ene direktören efter den andra om sina motionsvanor. Och hej vad de hurtar. Det handlar förstås om välbefinnade och ork, vilket alla älskar att tala om. Men också om status.

Michael Södermalm, mental tränare och föreläsare, beskrev fenomenet  i Expressen för två år sedan: »Personer i de här positionerna börjar förstå att för att kunna leda andra måste man kunna leda sig själv först. Man måste ta kontroll över sin egen kropp och sin egen hälsa.«

Det är förvisso ett sätt att ge enkla svar på dilemman. Var Olof Palme en bättre statsminister än Göran Persson? Givetvis, han var ju smalare. Och Ingvar Carlsson var bäst för han var smärtast. Fredrik Reinfeldt? Svårt att säga, han pendlar i vikt, så ibland är han dålig och ibland är han bra beroende på vad vågen visar. Han är bäst när han inte snor medarbetarnas lösgodis.

En struntanalys, som får följder. Vi vet att svenska barn blir tjockare och sämre på att läsa. Vilket är då det stora problemet? Självfallet att läsförståelsen sjunker. I ett allt informationstätare samhälle blir förmågan att begripa vad som skrivs – och vad som avsiktligt utelämnas – allt viktigare. Men föräldrar har en tendens att koncentrera sig på det lätt mätbara, på vikten.

Så ställs det krav om mer idrott på schemat, på att ketchupen tas bort från matsalen och att fölsedagsfirande på förskola/fritids och till och med kamratkalas ska ske utan glass och tårta. När lärare påpekar att ens barn behöver träna upp koncentrationsförmågan: då är inte föräldrasvaret att vi behöver hjälp med att få till strukturer hemma, utan att stöket beror på att det fanns hallonsylt till pannkakorna. Sockret, sockret.

Jag anser att utbildningsminister Jan Björklund gjort mer rätt än fel, även om jag inte begriper mig på lärarlegitimationen och ännu mindre det senaste utspelet om vinstkontroll i friskolor. En del lärare håller en halv tumme för folkpartisten, andra är upprörda och anser att felet är brist på resurser. Men även lärare som gärna äter Björklund till frukost, lunch och middag samt mellanmål noterar att dagens elever saknar uthållighet och har koncentrationssvårigheter.

Förskollärare och barnskötare kan göra sitt för att skapa ramar som främjar språkutveckling, liksom småskollärare (jag vet, ordet finns inte längre). Men föräldrarna har störst inverkan, och deras inställning kan inte förordnas och regleras fram. Politiker, och pedagoger, kan bara prata om det. Men kanske kan de då hitta en mall för vilka strider som är värda att ta och vilket tjafs man kan lägga åt sidan.

Naturligtvis får var och en göra som den vill. Men måhända föräldrar kan påverkas att skippa den falska demokratin som bara skapar frustration, som när pappan ber treåringen välja bröd och ryter: »Nej, det där äter du ändå inte« när ungen valt.

Kanske kan föräldern övertygas att i stället ta de framtidsviktigare striderna; som att barnet ska uppfylla löftet om att plocka undan legot, om än i etapper. Att på äldre dagar göra läxan, om än med lock och pock. Och i värsta fall glass som belöning.

För tjocka kineser kommer att skratta läppen av sig när slagna svenskar hojtar om att de minsann har ideal-BMI. Bil-Saab klarade sig inte trots att vd Jan-Åke Jonsson springer maratonlopp. Det är förvisso bra att vara vältränad, men det är ändå bättre att kunna stava till biggest loser.

För övrigt kan deckare vara mer än underhållning. Om statsministern läser mer GW Persson än Läckberg får han kläm på polisproblemen.