Hell’s Angels har kommit in i våra liv
Det blev en aningen kuslig kulturvecka här i vår lilla idyll.
Toppbild: AP
Häromkvällen bänkade vi oss – om det nu heter så när man halvligger i soffor – för att avnjuta Gimme Shelter, Rolling Stonesdokumentären som då och då utnämns till den bästa musikdokumentären någonsin.
Vi har vår lilla svarta låda fylld av streamingabonnemang, men just det här mästerverket finns ingenstans, inte ens på kulturaristokratiska Mubi. I stället kom filmen i ett anonymt brunt kuvert, som vore den ett knarkbrev från Amsterdam. Det kändes passande.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Det är inte en alldeles upplyftande rulle. För er som är för unga, eller för P2-iga, handlar den om Stones USA-turné 1969. Mick Jagger saknar som vanligt klädsmak, folk är höga som fyrar i yttre skärgården och Keith Richards har avgjort engelsk tandstatus. Det är lite Madison Square Garden och lite Muscle Shoals, Tina Turner gör fellatio på en mikrofon och hopplöst töntiga advokater, producenter och managers, som anlagt stora polisonger för trovärdighetens skull, surrar kring rocksockret.
Och så är det, förstås, gratiskonserten i Altamont.
Bara fyra månader tidigare hade Woodstockfestivalen uppstått ur intet och trots 450 000 i publiken var det mesta lera, frid och fröjd: bara två dog av överdoser och en blev ihjälkörd av en traktor. I Altamont dök 300 000 upp och stämningen var en annan, redan från början. Mick Jagger hälsades med en snyting, när han anlände. Hell’s Angels fick öl till ett värde av 500 dollar för att hålla koll på generatorerna, men började spöa utvalda delar av publiken i stället. Till sist drog en besökare ett skjutvapen och Hell’s Angels högg ned honom.
Stones är rätt bleka om nosarna vid det laget och flyr till sist i en helikopter. Allt fångas på film. Det är något slags slutpunkt för äventyret i Underlandet.
Detta återupplever vi, med viss förstämning, samma vecka som vi hängt upp en version av John E Franzéns Hell’s Angels of California, konsttryckt på borstad aluminium. Originalet i olja köpte Moderna Museet in samma år som Altamontkonserten. Det är tavlan, kanske ni minns, med en naken, skrevande kvinna i förgrunden och motorcyklarna i bakgrunden. Femton år senare målade Franzén kungafamiljens officiella porträtt, men det är en annan historia.
Det är förstås något hotfullt och olycksbådande med Franzéns målning. Det är själva nerven. Har ett övergrepp begåtts, eller kommer det att begås? Möjligen båda delarna. Men efter drygt 50 år är det också kulturhistoria, ungefär som Pompeji. Bara de verkligt blödiga gråter hejdlöst i de gamla ruinerna.
Med filmen från Altamont är det annorlunda. För det verkligt obehagliga med den är inte Hell’s Angels, eller ens de upprepade explosionerna av våld. Det verkligt obehagliga med den är den påtagliga känslan av massans harmsenhet. En rastlös, bittert frustrerad atmosfär, som letar efter ett utlopp.
Man begriper precis varför Stones ser så förskräckta ut. De har mött något större än dem själva. Något större och ogripbart och det funderar på att äta upp dem. Femtiofem år senare går det fortfarande inte att reducera den där klibbigt svarta spänningen till kulturhistoria. Den kan mullra upp när som helst.
En aningen kuslig kulturvecka här i vår lilla idyll, alltså. Men det finns, som tur är, alltid något som påminner om att alltihop är ett skämt också. Den gamle ärkebiskopen KG Hammar, till exempel, som har inbillat sig att han är Dag Hammarskjöld och skrivit en debutroman i jagform om det. Jag kan inte tänka mig att öppna pärmarna på hans alster, även om Hell’s Angels skulle säga åt mig att göra det, men boken är ändå redan en källa till ren och sprudlande glädje för mig. Jag ler så snart jag tänker på den.
Att KG Hammar inbillar sig att han är Dag Hammarskjöld, som i sin tur inbillade sig att han var Jesus, är en härlig kedja av inbilsk absurditet. Och livet känns lätt igen.
***
Läs även: Pippi på apokalypsen
