Helt enkelt fel

En lågavlönad kvinna med bröstcancer söker vård vid ett statligt sjukhus och får beskedet att hon inte kommer att opereras om hon inte först betalar in 150 000 kronor. Pengar hon inte har.

Vardagen i ett fattigt u-land? I USA? Skräckpropaganda från ungsocialister om vart moderaternas Sverige skulle leda oss?

Nej, ett verkligt exempel i denna veckas reportage i Fokus, hämtat ur dagens verklighet i Stockholm.

Kvinnan bor och arbetar i Sverige, men hon saknar uppehållstillstånd. Precis som tiotusentals andra personer lever hon ­illegalt i Sverige. Hon tillhör en parallell värld som vi omges av dagligen, men ändå sällan ser eller talar om. Ett Sverige utan rättigheter och lagskydd. En värld av hemliga sjukhus i källarlokaler, av undangömda begravningar och födslar, av barn som inte går i skolan av fruktan för att ­familjen ska fångas upp och deporteras.

I vår ledare från 19 maj skrev Fokus om »Vår tids skam«. För två hundra år sedan fann i övrigt kloka män argument mot slaveriets omedelbara avskaffande, argument som då upplevdes som prag­matiska och plausibla. I dag skäms vi när vi läser vad de skrev.

Vad borde vi skämmas för i dag? När du, såsom svenska Amerika­resenärer gjorde för hundra år sedan, kommer med mössan i hand i hopp om att bli en del av Sveriges trygga rättsstat, demokrati och ­marknadsekonomi, redo att ta de jobb svenskarna inte längre vill utföra, betala svensk skatt och därutöver skicka hem dina besparingar till nödställda i hemlandet, så är det inte solidariteten utan gruppegoismen du möts av. Det viktigaste ur Sveriges synvinkel är risken att vissa grupper i Sverige kan få något lägre lön om du jobbar här.

Med tio siffror i personnumret är du en del av den extraordinära svenska solidariteten, ned till minsta barnbidrag. Med blott sex siffror får du inte ens vara med och finansiera den.

Fokus har tidigare argumenterat för att tillåta arbetskraftsinvandring. Vi kan börja med att öppna gränserna på glänt, såsom Kanada gjort, vilket där bidragit till hög tillväxt och låg arbetslöshet.

I väntan på det måste Sverige åtminstone nå ett minimum av human behandling av dem som ändå vistas i vårt land. De flesta svenskar lever nog i tron att Sverige har en av världens mest liberala asyllagar. Men vad gäller sjukvård och utbildning för dem som saknar uppehållstillstånd är vi bland de mest hårdföra i västvärlden. Svenska sjukhus och läkare nekar illegala invandrare livsnödvändig vård, eftersom det enda som lagen ålägger sjukvården är ren akutvård. Därav räkningen till den cancersjuka kvinnan.

Hur har Sverige lyckats måla in sin politik i ett sådant omänskligt och orimligt hörn?

Den ena argumentationslinjen för att neka kvinnan i det verkliga exemplet cancervård kan vi kalla »skyll-dig-själv«. Är du sjuk kan du ju ge dig till känna, skickas tillbaka till hemlandet, få den vård som där bjuds. Det är naturligtvis utpressning. Bortsett från den osminkade brutaliteten i argumentet är det inte en praktiskt rimlig ståndpunkt. Utlämningsprocessen och hemkomsten är sällan okomplicerade. Vård kanske inte ens finns i hemlandet. Av alla dessa skäl är hemvändande nästan aldrig ett alternativ. De flesta kommer att föredra aldrig så otillräckliga ingrepp i lönndom i Sverige.

Den andra argumentationslinjen kan vi kalla »invasionshotet«. Om vi ger alla som saknar uppehållstillstånd vård kommer all världens svårt sjuka hit, olagligt, för gratis behandling. Bortsett från att argumentet med all önskvärd tydlighet visar hur snäv vår solidaritet är, har det inte någon grund i verkligheten. Det är redan svårt nog att komma till Sverige. De som gör det riskerar ibland livet. Det är orimligt att tro att en stor mängd dödligt sjuka patienter illegalt skulle forcera landets gränser.

Låt polisen och Migrationsverket göra det de ska, jaga illegala migranter så effektivt de kan, så länge som dagens migrationslagar består. Men låt vårdpersonal och lärare göra det de ska. Risken är annars att brutaliteten inte bara tränger allt djupare in i de illegala invandrarnas liv, utan även i läraren och läkarens liv. Och i hela det svenska samhället.