Hemingways lärljunge Norman Mailer hade rätt

Plast är som våld, död och politisk inkorrekthet.

Det började lite lätt med tidsomställningen. Sedan blev det förbud mot engångsplast. Okontroversiellt, oförargligt och, ja, framför allt, lättfattligt.

Vad som framöver följer kan väl ingen veta, men vad vi ändå förstår är detta: på tröskeln till ett viktigt Europaval har EU-kommissionen plötsligt blivit folkligt sinnad. Den har rent av blivit folkvädjande. Med kulörta plastsugrör söker man kontra den antieuropeiska nationalismen.

Kommissionens insats mot engångsplast är förstås inte fel. Överflödsfasoner bör stävjas. Att vara föregångare är bra. Men det riktiga problemet finns någon annanstans. Plast och flyktingströmmar har en viktig sak gemensamt. De avgörande insatserna borde sättas in långt bortom Europa.

Vi vet detta redan nu. Ungefär 90 procent av allt plastavfall dumpas i ett tiotal stora floder i Asien och i Afrika. Det är längs Mekong, Ganges och Nilen som plaster strömmar ut i världshaven. Asien svarar för över 80 procent, Europa för kanske 1 procent. Vilket inte gör Medelhavet mindre smutsigt för det. Däremot sätter det nog saker och ting i rätt perspektiv.

Plastavfall är ett av våra världsproblem. 90 procent av alla bordssalter lär innehålla mikroplaster. Luften vi andas, hela vårt matsmältningssystem, är tydligen också infiltrerade. Det talas om mer plast än fisk i haven år 2050. Och ändå tycks ingen riktigt veta hur skadlig plasten är för oss människor och djur.

Plastlarmet påminner på något sätt om det växande stöket kring artificiell intelligens. Oro och rädsla i mängder. Dock inga riktigt hållbara svar och framtidsutsikter.

Den största avfallshögen i världen i dag lär finnas i Stilla havet, utspridd mellan Hawaii och Kalifornien. Där flyter miljontals ton avfall. I en skildring av Golfströmmen redan på 1950-talet beskriver Ernest Hemingway hur »den högt staplade pråmlasten med bjärta, vitfläckade, illaluktande sopor vickas över och töms i det blå vattnet så att det färgas ljusgrönt till ett djup av fyra eller fem famnar då lasten sprider sig över ytan och de sänkbara föremålen går till botten och vrakgodset av plastkorkar, flaskor och utbrända glödlampor kryddas med ett och annat preventivmedel eller en djupt flytande korsett...«.

Från Ernest Hemingway är steget kort till lärjungen Norman Mailer. Han ogillade plast. Han beskrev plast som oljeindustriell avföring. Plast var för Mailer den materiella motsvarigheten till politisk korrekthet. Kork är levande och organisk, plast är död, stum, uteslutande funktionell.

Långt innan EU tog itu med sugrören gick Mailer till häftig attack mot drinkar serverade i plastglas. Han ogillade också syntetfibrer. Det enda han accepterade var bomull, siden och ylle.

Plast förekommer i många former i Mailers stora essäistiska och skönlitterära produktion. Han gör kopplingar mellan den känslolösa plasten och våld och död. I en intervju för Harvard Magazine 1983 sade han att plast är en malign kraft som infiltrerar allting och som metastaserar och som tar sig in i varje por av produktionskedjan. Snart, förutspådde Mailer, kommer vi också att lägga nya vägar av plast.

En framtid utan plast är svår att föreställa sig. Frågan är väl bara hur denna framtid tecknas och beskrivs. I Finland har regeringen alldeles nyligen utfärdat en så kallad färdplan för plast. Den behövs, säger en kvinnlig riksdagsledamot, för det »blir problematiskt när plasten hamnar i fel händer eller används på fel sätt«.

Ja, men tacka självaste fan för det. Man kunde tro hon talar om kärnvapen eller anrikat uran. Vilket allt visar att Mailer hade helt rätt. Han hade rätt i att plasten påminner om politisk korrekthet. Den påminner alltså inte om de politiskt korkade, utan bara om de politiskt korrekta.