Henrik Jönsson är inte riktigt min kopp te

Fredag 

Henrik Jönsson är inte riktigt min kopp te, heller. Kanske är det en generationsfråga. Kanske en fråga om tilltal och tonträff. Kanske är jag bara avundsjuk, eftersom Jönsson har långt flera följare än jag kommer att kunna trumma upp i denna yrkesmässiga skymning av mitt liv. Det tar på krafterna att gå direkt från ung och lovande till passé. 

Ändå blir jag en aning förvånad när jag läser Magdalena Anderssons påhopp på Jönsson i DN i dag. Hon kan helt enkelt inte låta bli att bli så provocerad att hon startar en gyttjebrottning, trots att hon har gott om underhuggare och torpeder att sköta smutsgörat. Fortsätter hon såhär kommer Annika Strandhäll och Morgan Johansson att bli överflödiga. 

Den verkligt spännande personen i den här soppan är ändå Mirjam Kontio, Anderssons pressekreterare, som hetsar på sin partiledare under intervjun. Hon verkar ha rätt rejäl yrkeserfarenhet – presschef på Karolinska, konsult på moderatbyrån Kreab – och ändå förvärrar hon situationen. Pressekreterare brukar vara svårflörtade, snipiga musslor, med främsta uppgift att se till att inget av intresse blir sagt. Kontio agerar precis tvärtom. Om det inte vore så oförskämt skulle man kunna undra vem som finansierar henne. 

Hundar lever lyxliv i Kapstaden, att döma av vad som säljs i de många hundaffärerna. Fram till i dag har vi bara sett bevisen för deras lyxkonsumtion, inte några faktiska hundar att tala om. När vi hamnar på Winchester, ett flådigt hotell vid vattnet i Sea Point, dyker hundarna plötsligt upp överallt. De är tydligen kvar i apartheidtiden, för de är alla ute och rastar vita hussar och mattar. 

Lördag 

”Jag vill att mina barn ska växa upp i ett samhälle som känns tryggt, som känns öppet, där folk kan acceptera varandra”, säger artisten Zara Larsson i en stor helgintervju i DN. Intervjun sker på medlemsklubben Soho House, som alldeles säkert är trygg, men definitivt inte öppen och som inte accepterar vem som helst som medlem. Egentligen får det inte ens fotas därinne och medier är portade, men för Zara Larsson görs ett undantag, eftersom vissa svenskar är mer jämlika än andra. 

Det finns ju redan en mängd termer för den här mentaliteten: gåslevervänster, hummerknivssöder, champagnesocialister, radical chic, limousine liberals, Izquierda caviar och min personloga favorit, filippinska steak commandos, om dem som uppmanar till radikala aktioner över hängmörade biffar. Ändå anar jag att det är dags att klura ut något verkligt tidstypiskt. Alla förslag mottages med intresse. 

Det tog tre år efter att Aleksej Navalnyj återvände till Ryssland, innan Putins hantlangare tog livet av honom. Jag antar att de tycker att de har varit återhållsamma. 

Vi brukade ha en liten intern vadslagning på Svenskans ledarredaktion om hur många ord in i texten som Karin Thunberg – drottning över och pionjär inom den själsliga journalistiken – hann komma den här veckan, innan hon använde ordet ”jag”. En återhållen vecka var det först det tredje ordet. Man läste Thunberg med stor behållning, eftersom hon var ett slags signalmatros för sin generation, en kohort med sällsynt intresse för sig själva och sina känslor. I dag skriver hon utmärkt om det osmakliga i att TV pressar fram gråt och tandagnisslan för att skapa medryckande program. Jag hoppas att hon fortfarande är en god representant för sin generation. I så fall gratulerar jag alla hennes ålderskamrater till att äntligen ha blivit gamla nog att tröttna på bölandet. 

Aftonbladet brukade kallas Pravda. Inte sällan av de egna journalisterna, som generades av serviliteten gentemot LO och Partiet, främst på ledarsidan. Det var för det mesta en överdrift, men i ett avseende välfunnet: när det var motigt för Rörelsen behövdes kunskaper i kremlologi för att begripa vad ledarsidan egentligen skrev om, trots att den undvek att skriva om det. Den politiske chefredaktören Anders Lindberg har alltid varit ”old school”, men i dag klarar han ett mästarprov i genren med glans. Hans långa helgartikel är alldeles uppenbart föranledd av Magdalena Anderssons genanta påhopp på Henrik Jönsson, men ingenstans nämns den ena eller den andre. Bara vaga formuleringar om ”sossehatet”, ”näringslivets propaganda och trollfabriker”, lite SD-strössel och slutsatsen att de stackars Socialdemokraterna är utsatta för en attack som kan sluta i att vår frihet kommer att försvinna. 

En verklig paradinsats. Partiet tackar dig säkert. 

Söndag 

När man minst anar det träder nya fascinerande hjältar fram i en annars jolmigt intetsägande offentlighet. Venke Bordal, Sverigechef på hackerdrabbade Tietoevry, är mitt senaste fynd. Hon står mitt i vad som bara kan beskrivas som en katastrof, med över 120 myndigheter och många andra drabbade. Systemen funkar inte, lagrad information är bortom räddning och Tietoevry verkar inte ha en aning om hur det kunde hända. 

Har de haft tillräckligt hög säkerhet? 

Bordal svarar helt enkelt ”Ja”. 

Kunde de ha stoppat det som hände? 

Bordal svarar: ”Det vet jag inte, för vi vet inte hur det här hände.” 

Hon får Nico i Velvet Underground att framstå som en mes. 

Man bör ha en hobby och jag har börjat samla på påståendet att Sverige är på väg att bli, eller redan är, en fasciststat. Ytterkantspublikationer som Proletären räknas inte, men i dag hittar jag vad jag tror är mitt tredje citat i breda medier den här veckan. Det är artisten Karin Dreijer som marknadsför sin senaste show med ”Det här är kanske sista gången vi får göra något roligt i Fascistsverige”. Tack för den. 

I en berömvärd insats för jämställdheten – hur många bröst- och läppförstorande kvinnor som råkat illa ut i Turkiet har vi inte mött de senaste månaderna? – fyller Svenskan i dag sin förstasida och ett uppslag med tunnhåriga män. Även de åker till Turkiet, visar det sig. Om de dör som flugor, likt de stackars kvinnorna, framgår inte. ”Männen är ännu bara i startgroparna med att ta hjälp av olika ingrepp för att bättra på sitt yttre”, påstår en plastikkirurg, som visserligen har mycket att tjäna på det. I en annan publikation rapporteras det att hela 88 procent av tillfrågade av kvinnligt kön i en undersökning anser att skalliga män är attraktiva. Etta på listan över sexiga skalliga är Prins William, vilket möjligen ger en antydan om att håret – oavsett om det finns eller ej – inte är allt. Kanske en tröst, ändå, för oss som är för fega att lägga oss under en turkisk kniv. 

Måndag 

En otrolig stank av dynga har lagt sig över Kapstaden. Det är obegripligt, tills jag läser i The Daily Maverick – landets mest självständiga tidning – att ett fartyg, Al Kuwait, har lagt till i hamnen med 19 000 nötkreatur. Djuren har seglats från Brasilien och ska till Irak. Levande – eller åtminstone halvdöda, för förhållandena på fartyget är mardrömslika – så att de kan halalslaktas när de kommer fram. Det är nästan nog för att man ska konvertera till Morrissey. 

Annika Ström Melin skriver i DN på det tema som sysselsätter alla verkligt inbäddade EU-reportrar: hur ska de ansvariga i Bryssel kunna ignorera det väljarna röstar för i EU-valet? 

Den första nyheten från Melodifestivalen som faktiskt roat mig är den att kronofogden slagit till mot Gunilla Persson. Det är inte riktigt som när Ingmar Bergman blev gripen av polis, misstänkt för skattebrott, på Dramatens scen 1977, men både det mer klientvänliga beteendet – Kronofogden väntade tills efter tävlingen – och nedjusteringen av den kulturella höjden, känns tidstypisk. 

Vi har börjat följa The new Look på Apple TV, om Christian Dior, Coco Chanel och åren kring andra världskrigets slut. Scenografin är utmärkt, John Malkovich som Lucien Lelong spelar, som vanligt, John Malkovich och Juliette Binoche gör en genuint osympatisk Coco Chanel. Men än så länge lite väl mycket nazister och allt för få klänningar. 

Edward Blom berättar för Expressen att han provätit hund i Vietnam. Det var gott. Om kvällspressen fortfarande hade någon stake skulle Expressen redan denna vecka sätta ihop en panel som fick utse de bäst smakande hundraserna, från chihuahua till grand danois, men trots allt tal om ett hårdare debattklimat har kvällstidningarna aldrig varit så väldresserade som nu. 

Edward Blom har också hunnit slå ned på Gert Wingårdhs senaste bunker – grön den här gången – som ska uppföras vid Stallmästaregården i Stockholm. Wingårdh förstår ingenting. Han önskar att folk hade ett ”litet mer öppet sinne”. Det gör jag också. Det finns 7000 yrkesverksamma arkitekter i Sverige. Kunde inte någon av de andra 6999 få rita de obligatoriska bunkrarna någon gång? 

Vi äter en lättare lunch på Dorp Hotel, som är så förnämt att det helst inte vill att någon vet om att det finns. Man kan välja bröd till den varma mackan. Ett val är ”government white”, som jag antar är den sydafrikanska motsvarigheten till de blåvita varorna när Coop fortfarande hette Konsum. 

Tisdag 

Johan Croneman förstår, till skillnad från de flesta av Magdalena Anderssons partivänner, inte varför hennes angrepp på Henrik Jönsson är något att generas över. Han oroar sig i stället för ”Magdalena Andersson-hatet”. Det väcker frågan om partiledare verkligen kan bolstra upp sin popularitet genom att spela offer. Jag kan på rak arm inte minnas ett bra exempel på det. Kanske fungerade det ett tag för Annie Lööf, men inte särskilt länge. Och om man nu ska tycka synd om partiernas främsta företrädare kommer väl ändå Muharrem Demirok först? Kanske är det till och med mer synd om Ulf Kristersson än om Magdalena Andersson? Det verkar vara en både osäker och riskabel strategi. 

I dag är det Andreas Johansson Heinös tur att på DN:s ledarsida uppmana de styrande i Bryssel att inte bry sig alltför mycket om vad folk röstar på i EU-valet. Jag antar att DN ska bjuda på en variant av den här och Ström Melins artikel i går, åtminstone varannan dag fram till valdagen. 

Vi har letat efter ett bra pizzaställe i Kapstaden. Vi vet att de finns, men hittills har vi misslyckats. I kväll gick vi till Yard, som gjort en grej av att personalen bokstavligen skriker för full hals från andra sidan av rummet, när de kommunicerar med gästerna. De har också gjort en grej av att inte få fram maten gästerna beställt. Efter att ha väntat en timme gör vi en inverterad springnota: betalar, åker hem och låter personalen ta hand om pizzan, om den mot förmodan någonsin blev klar. 

Det finns rätt många gamla kvällstidningsreportar därute, som tröttnat på att tröska igenom diarier och kontrollera kvitton. Varför anställer inte Regeringskansliet ett par av dem, för att göra samma jobb i preventivt syfte? Man begriper att såväl en statsminister som en pastorsadjunkt har mycket att stå i, men det verkar ändå onödigt att bjussa på något så simpelt som gratisresor med regeringsplanet till New York. 

Onsdag 

Min första diplomatiska triumf: jag har lyckats hjälpa svenska ambassaden härnere att få ett kort videoklipp med Björn Ulvaeus, som skickar en hälsning till sydafrikanska ABBA-fans, lagom till att musikalen Mama Mia öppnar i Kapstaden. Nu ser jag fram emot att i fortsättningen resa på diplomatpass, eller åtminstone en Litteris et Artibus. Både Lasse Holm och Eva Dahlgren blev just behängda, så det är hög tid. 

Det finns, upptäcker jag när jag läser tidningen, en ordförande för ”Riksföreningen stoppa fyrverkerier för privatpersoner i Sverige”. Den exakt namngivna föreningen är rätt ny. ”Den 10 april 2022 bildades äntligen den efterlängtade föreningen”, läser jag i den senaste verksamhetsberättelsen som finns på nätet. Den verkar minutiöst välskött och verkligen efterlängtad, för expansionen är explosiv. I mitten av 2022 fanns 8 medlemmar. I mitten av 2023 är antalet 747, en ökning med drygt 9000 procent. Kapitalstark är den också: första verksamhetsåret gav ett överskott på drygt 60 000 kronor. Om det fortsätter så här kommer ordföranden att basa över 600 miljoner medlemmar om tre år och ha 600 miljarder i kassan. Som privatperson med svaghet för pyroteknik är det svårt att inte känna sig ansatt. Finns det ett riksförbund mot glädjedödande privatpersoner i Sverige? 

Torsdag 

Ingen orkar läsa längre. Även vuxna människor föredrar att få böcker upplästa för sig, som under sagostunderna på dagis. Tidningarna filmar reportrar som står framför en skärm och läser upp brottstycken av det som skrivits i tidningen. Det är väl inget att göra åt det, men om allt nu måste bli TV kan vi inte låta journalisterna klä sig själva. 

Den senaste veckan har Expressens nyheter läst upp av en reporter klädd i minikjol och stay-upstrumpor med vad jag tror var små katter i överkant och av en annan iförd träningsbyxor i lycra. Jag inser att inga föräldrar de senaste 25 åren vågat berätta för sina barn att klädsel signalerar olika saker, än mindre vad som är lämpligt att signalera i olika situationer. Detsamma gäller uppenbarligen arbetsgivare. Kanske är det därför dags att lösa det här trovärdighetsproblemet en gång för alla. Det uppenbara sättet att komma runt dåligt omdöme och fega arbetsgivare är att införa en journalistuniform. Den exakta utformningen kan vi förstås debattera, men själv skulle jag förorda lågskor i brunt läder, golfbyxor, vit skjorta, klarblå pullover och en trenchcoat om elementen kräver det. Det skulle klä alla kön och man kan ha sämre förebilder än Tintin. 

De två män som klottrat på slottet är, enligt uppgift, mellan 35 och 40 år gamla. När Michelangelo var 35 hade han färdigställt sin Pieta, skulpturen av David och var i färd med att måla Sixtinska kapellet. 

***

Läs även: Jag är förstås ingen golare

Läs även: Det gamla vanliga är förbi